Födelsedag - utan frukost på sängen

Idag fyller Maria år. Eller skulle ha fyllt. Jag vet inte vilket som är mest rätt. Det är hennes födelsedag, men den Maria som skulle ha fyllt 35 idag finns inte kvar. Den Maria som finns nu kan nog inte räkna sin ålder i år. Hon är inte längre Eva Maria Palmqvist, hon är Eviga Maria Palmqvist. Om allt varit som det ska hade hon vaknat imorse av att jag försvunnit ur sängen för att hämta barnen och tänkt att hon måste låssas sova för att "bli väckt" när jag och barnen kommer in och sjunger, med en bricka med prinsesstårta och 35 ljus, smörgåsar med ost, skinka och paprika, våfflor med drottningsylt och spraygrädde, varm oboy och kall färsk apelsinjuice... men medan vi viskande gör i ordning allt det där i köket hinner hon somna om på riktigt, så hon behöver inte låssas. Inte heller behöver hon låssas med spelad glädje, för det här hör till hennes lyckligaste stunder (hon strålar, och ger ifrån sig ett läte som inte går att beskriva men som säkert skulle ha kommit ut som ett spinnande om hon hade varit en katt), att få ligga kvar i sängen utan att rastlöst längta upp till dagens alla projekt, med hela familjen samlad kring sig och få frukost, ballonger och presenter. Maria har alltid älskat presenter - både att få och att ge (man kan definitivt säga att julafton är rena julafton för Maria). Därför får hon en present av mig även idag: Jag har köpt lampan till trappan, som hon ville ha men inte jag - det är konstigt, det var inte många inredningsdetaljer vi var oense om, vi tyckte nästan alltid om samma saker, men nu när jag inreda huset precis som jag vill väljer jag i första hand de detaljer som hon men inte jag skulle ha valt, men det är så jag får hålla kvar bitar av henne och inte bara av oss, och det är så jag får det att kännas som att presenten verkligen är till henne och inget jag lika gärna kunnat köpa till mig själv.


Efter frukosten skulle Maria ha jobbat idag, hon hade varit glad hela dagen men för att lyfta dagen ännu mer hade jag sett till att hon fått små överraskningar då och då under hela dagen. I kväll hade det varit mer tradition än överraskning - Maria får välja precis vilken mat hon vill till middag, så på vägen hem från jobbet stannar jag och köper kinamat i Örby eller Skärholmen - och så blir det mera presenter.


I år blev det ingen frukost på sängen och som ett sammanträffande var ändå familjen splittrad för första gången denna dag. Hampus är på lägerskola på Sillvik, och jag var med dem där igår kväll och sov där inatt. Det var lite skönt att inte vakna upp i den stora tomma sängen hemma just denna morgon och hela Sillvik är så laddat av positiv energi att det är svårt att känna sig sorgsen där ens när saknaden kommer.


Imorgon ska Maria få sin födelsedagsfest. Sensommarfesten vi alltid hade i samband med detta var något hon såg fram emot och jag har länge känt att det absolut är något vi måste göra även i år - om det är så att Maria numera kan "se men inte röra" skulle hon bli fruktansvärt nedstämd om hon på sin födelsedag bara fick se vänner som minns och gråter. Hon skulle försöka skrika "Hallå! Det är min födelsedag! Det ska vara fest! Tänker ni inte fira mig? Har ni redan glömt mig och vem jag är? Hur jag är!". Det här har jag vetat hela tiden, men Maria är inte en sådan som litar på att viktiga saker blir gjorda bara för att någon lovat göra dem, hon dubbelkollar och påminner, och därför har hon även genom Inger Ljungblad låtit meddela att hon "vill att vi har en fest i augusti".


Så det är så jag kommer fira Maria idag och imorgon. Andra tycker det är en självklar dag att åka ut till graven, men jag tror inte jag kommer göra det. För många är det en lugn och fin plats där man kan tänka på och prata med Maria, men för mig finns det inte mycket av henne där. Det är inte hennes hem, men som jag sa till en av hennes allra närmaste vänner: jag tror inte hon har lust att hänga där vid graven ensam, men när någon besöker den vill hon säkert vara med.

Viktigare för mig än att lägga en blomma vid graven idag är i så fall att skriva det här blogginlägget. Det är också som en present till henne. Hon längtade alltid efter att få läsa något nytt jag skrivit, men under långa perioder kom andra saker emellan och då kunde jag få små bloggkommentarer som den här:

Nu är det väldigt länge sedan jag skrev i mariaminnen-bloggen. Det beror paradoxalt nog inte på att det inte finns något att skriva om, utan tvärt om att det har hänt för mycket sedan sist. Jag vill få med det viktigaste, men medan jag försöker formulera tankarna hinner det tillkomma ännu mer som måste komma med, och så springer tiden ifrån mig. Men snart...

17 och 15-årsdagen

Natten till onsdag var det världspremiär. Linus och Hampus skulle försöka flytta tillbaks till sina egna sängar, Vira har redan flyttat ner vid några tillfällen då hon tyckt det var för trångt. Jag skulle sova ensam i den stora sängen - något jag aldrig lyckats med i den sängen sedan vi fick den i oktober 1992. Den blir så tom utan Maria, så de gånger hon varit bortrest har jag fått flytta in till soffan för att kunna sova. Under den udda månaden har det gått bra, kanske för att jag hela tiden haft barnen intill mig, men nu skulle jag alltså försöka lyckas sova ensam i den tomma sängen - världspremiär. Jag förklarade noga för alla barnen att de gärna fick flytta upp till mig om de vaknade och kände sig ensamma och inte kunde somna om, eller om de bara vaknade, eller så fort de bara vaknade till en aning. Sedan satt jag uppe länge länge och läste, skrev och chattade - men inte kom det några barn :( Till slut var jag ändå tvungen att gå och lägga mig...
...och då hände det mest fantastiska denna vecka: Jag satte mig ner på sängkanten och kände plötsligt kalla kårar som strömmade längs ryggraden och ut i armarna, och så en gång till, och en gång till i tydliga pulser. Vad är det som händer, tänkte jag. CNS- och cirkulationssvikt på grund av stressen att sova ensam? Men sedan kom jag på vad det kändes som: Hon masserar mig! :D Jag kände en underbart varm lyckokänsla. Så här i efterhand är förstås tvivlen tillbaks som vanligt, men just då var det med 100% tydlighet hon som var där och tröstade mig. Pulserna fortsatte i tvåsekundersintervaller i nästan en halv minut, hela tiden började de mitt i ryggraden, följde den uppåt, och sedan ut i båda armarna. Och jag tänkte att om jag lägger mig nu så kommer jag somna och drömma om Maria. Jag kommer inte ihåg vad jag drömde, men jag somnade, för första gången ensam i den sängen sedan 1992 - men jag var knappast ensam.

(min utsikt till höger om mig de senaste 17 åren)

Sedan jag skrev om hur jag hörde Marias steg i köket har inte mindre än åtta personer vågat vittna om egna oförklarliga upplevelser som inträffat just när de tänkt på Maria eller som haft något annat uppenbart samband med henne. Nästan alla har trott att de blivit knäppa, suddat bort upplevelsen och inte berättat om den för någon, förrän jag skrev det jag skrev. Det är så svårt att tro på, för det är så omöjligt i den vanliga världsbilden - men när nu de oförklarliga fenomenen bevisligen dyker upp ('bevisligen' för den som är med, tills dess att hjärnan lyckas sortera bort det och kalla det inbillning) varför då krångla till det med invecklade förklaringar som kräver en kombination av försumbart sannolika slumphändelser och inbillning gränsande till plötsligt utvecklad sinnessjukdom? Är inte den enklaste förklaringen helt enkelt att det är Maria? Vi VILL ju tro det, varför KAN vi inte?



Den åttonde maj hade kunnat vara en av de jobbigaste dagarna att orka igenom. Det var vår 17-årsdag och 15-årsdag. Den 8:e maj 1992 brukar vi räkna som den dag vi blev tillsammans, även om det är svårt att sätta en så tydlig gräns. Jag träffade Maria första gången i mars 1991, under hösten blev vi mycket nära vänner, en kväll i december blev jag kär, och inte förrän sensommaren 1992 gick vi ut offentligt med att vi var tillsammans (och då sa alla, -"Vad menar ni? Ni har väl varit tillsammans ett år minst?"). Men 8:e maj känns som en bra dag att räkna ifrån och 8:e maj två år senare var också det datum vi förlovade oss. Det kanske tyngsta med att fira 15-års förlovningsdag ensam var tankarna på Marias önskemål i början av året: Hon ville att jag skulle fria den 14:e februari, och att vi äntligen skulle gifta oss den 8:e maj, på VÅR dag. Nu blev det inte så, men det var inte pga tragedin utan mest för att 14:e februari i år inte var en bra dag för frieri. Maria var mitt uppe i sin sjukdom och skulle inte orka med ett så spektakulärt frieri som jag skulle ha ordnat om det var på alla hjärtans dag. Mina valentine-uppvaktningar är tydligen redan i normalfallet omtalade på Marias jobb, där hon t.ex. ett år förföljdes av blommor och presenter vart hon gick - de hängde på dörren när hon kom till jobbet, kom med post och bud under dagen, låg i bilen när hon skulle åka och hämta barnen och sedan en ny laddning minuterna senare då hon kom ut från hämtningen, och så hemma förstås en röd matta av rosenblad, vindruvor, godis och presenter. Hon var ju värd allt detta, förstås, men om jag ska fria på en sådan dag måste det till något alldeles extra och det var det inte läge för i år. När 8:e maj började kännas för nära i tiden började vi istället fundera på om man kanske kunde locka ut Bosse Präst till Sillvik i sommar, där vi ska spendera en naturskön vecka, men nu fick vi istället kontakta Bosse Präst av en helt annan orsak...
(Fler bilder från förlovningen finns i mitt Facebookalbum, men man måste vara FB-vän med mig eller någon av mina vänner för att kunna se dem.)

Något som varit speciellt med 8:e maj, varje år från och med 1994, är att det ALLTID har varit strålande sol den dagen - jag funderade mycket på om det skulle bli så i år, eller om änglarna skulle gråta. Det blev både ock. På eftermiddagen åkte vi ut till graven, jag, barnen, Roffe och Malin. Det känns väldigt fel och konstigt att åka dit, för den platsen har så lite med Maria att göra. "Marias nya hem" har en del pratat om, men jag kan inte tro att hon har bosatt sig där - hon är inte en sådan som lägger sig till ro i en grav bara för att kroppen slutat fungera. Jag tog visserligen med mig en röd ros till graven, men jag köpte en lika dan att ställa fram hemma under porträttet jag satt upp över öppna spisen - jag tror inte hon befinner sig vid graven mer än nödvändigt, men hemma är hon dagligen och kan se rosen. Men det är klart att man vill göra Marias allmänt tillgängliga minnesplats Mariavärdig även om hon inte är där. Vi planterade solrosor och ritade ett hjärta i jorden och sedan hade vi den traditionella förlovningspickniken där. Då vi förlovade oss ute på Valdemarsudde i strålande sol hade vi med oss jordnötsringar, coca-cola och jordgubbar - det har varit tradition sedan dess.


På kvällen träffade jag delar av jutsugänget och några wannabes på Djingis Khan för mongolisk barbecue. Mycket trevligt och gott och passande Marias smak. Där fick jag också uppleva hur det är att berätta för okända om vad som hänt, då det kom på tal att det var min 15:e förlovningsdag med följdfrågor om giftermål och varför det inte blir i år enligt planen. Nu kommer samtalet ingen vet hur man ska hantera, tänkte jag, men det gick rätt bra ändå och resten av kvällen behövde inte genomgås i tystnad... och just som jag skulle hem fick jag ytterligare två trevliga Mariaminnetimmar av Vicky och Kicki - precis vad som behövdes för att få så mycket närvaro av Marias anda som möjligt denna första ensamma åttonde maj.

När jag till slut kom hem möttes jag, trots den sena timmen, av barnskratt. Hampus höll på att berätta om något spännande och tokigt för farmor. En av de vanligste frågorna jag får är: "Hur tar barnen det?". Barnen tar det nog bättre än någon annan. Elvira ser väldigt konkret på saken och har funnit sig i situationen utan att den belastar hennes sinne mer än i små funderingar ibland. Linus och Hampus har det värre, med många fler känslor, men de kan ändå leva ett glatt och lyckligt vardagsliv. Tankarna kommer ibland på kvällen, då det är tyst och lugnt - men med många kramar och prat om hur vi känner oss, hur det är och hur det ska bli, vad vi minns och vad vi tror så verkar inga gråtkvällar bli outhärdliga för barnen och sorgperioderna varar inte så länge att vardagen går under. Själv kan jag ibland t.om. känna att tillvaron känns bra, men "bra" betyder inte samma sak som förr. Det är ett "bra" på den nya skalan, som inte sträcker sig så långt upp som till "bra" för ett par månader sedan. Och för att överleva ett liv inom den nya skalan så skriver jag. Många frågar hur jag orkar ordna alla fina Mariaminnen, som programbladet, hemsidan, bloggen, youtubefilmen, men svaret är att jag inte skulle orka låta bli. Jag skriver nog här mest för mig själv och för att orka tänka alla tankar och känna alla känslor som måste tänkas och kännas, men eftersom jag är antivampyr skriver jag även för er läsare. Jag känner att det finns en tacksamhet från er som vill men inte kan delta och ändå får läsa om hur vi har det, vad som händer, vad som hänt och från er som läser för att få ord på era egna tankar, och det ger mig energi att fortsätta skriva för min egen skull. Jag skriver också för alla som i framtiden råkar ut för något liknande och googlar efter stöd och förståelse. Det är hemskt om någon någonsin ska behöva vara med om detta och det är ofattbart om det måste vara så, men tyvärr tror jag det kommer hända andra även i framtiden. Det har hänt förr. För ett par år sedan fick vi plötsligt inte längre ha Tessan hos oss i Slagsta, i december förlorade Hanna sin Jimi, och igår fick jag veta av en avlägsen bekant att en vän till henne dog i februari på samma oförklarliga sätt och efter samma symtom som Maria. Om det nu absolut ska behöva hända igen vill jag att mina Mariaminnen och tankar och erfarenheter ska finnas på nätet för den som i framtiden kommer känna sig ensam och förvirrad.
Det kändes också rätt konstigt att lägga ut begravningen inför hela världens ögon på youtube. För ett år sedan begravdes Engla Höglund i direktsänd TV och många icke-närstående tyckte det var ett bisarrt och konstigt tilltag att vilja göra så, men jag förstår nu tanken. Det berör så många, och man vill göra något för alla de som är förtvivlade och vill men inte kan delta. Dessutom behöver man så mycket längre tid än en begravningsceremoni på en halvtimme för att kunna greppa och förstå. Själv förstår jag knappt vad det handlar om - det är något väldigt vackert vi har gjort för Maria, men att det är hennes begravning är fortfarande så ofattbart. Många är de som känner samma sak och många har tackat för möjligheten att återuppleva begravningen, eller uppleva den fast de inte kunde vara där. För er och för mig lägger jag ut begravningen på youtube - vad de som inte bryr sig tycker bryr jag mig inte om. Över 200 personer har känt behov av att titta på begravningsfilmen. De flesta som hittat dit genom sökningar har sökt på just "Maria Palmqvists begravning", men några har sökt på "begravningsmusik", förmodligen för att de själva är i färd med att välja musik och därmed får Maria fortsätta vara vägledare, i sin död precis som i så många områden i sitt liv. Det passar henne.

I lördags planterade jag årets sommarblomster på baksidan för att det skulle vara så fint som Maria ville visa upp sitt hem när det kom gäster. Gästerna på lördagskvällen var Tina, Stefan, Vicky och Oscar och vi åt räkor och drack vin - tillsammans med Maria förstås. Det är något hon längtat efter att göra hela våren, både tillsammans med godaste vänner och privat med bara mig så som vi gjorde våren 1992. Då åkte vi upp till mammas och pappas husvagn i Eriksdal i Harg. Där skulle jag lära henne dricka vin och hon skulle lära mig äta räkor. Dessutom lärde hon mig lyssna på synth, från Nitzer Ebbs 'So Bright, So Strong' till Alphavilles 'Forever Young' som sedermera kom att bli VÅR låt och som Marie Bejstam sjöng så vackert på begravningen. Det gick bra, och på morgonen (typ redan vid klockan 12) knackade mormor på dörren och frågade om vi ville komma in och äta pannkakor. Efter pannkakorna frågade morfar Maria om hon ville ha kaffe, och när hon svarade Ja sken han upp och sa att "det var en bra flicka!" - det var väl inte så många i tedrickarsläkten som ville dricka kaffe med honom. Det var första gången Maria träffade min morfar och sedan den dagen såg hon honom som sin egen morfar eftersom hon inte hade någon. Fyra och ett halvt år senare dog han, och Maria sörjde lika mycket som jag. Jag tror han är en av dem som visat henne runt där på andra sidan nu, och för en vecka sedan fick de sällskap av min mormor... Men i lördags var det alltså räkor och vin. Det var Tina och jag som bestämde att det inte finns någon anledning att sluta dricka vin och äta räkor med Maria bara för att hon inte kan närvara fysiskt. I våra tankar var hon med hela kvällen - och om hon själv hade möjlighet att vara med på något annat sätt så fick hon en väldigt trevlig kväll.

En udda månad

Nu har det gått en månad. En udda månad som inte alls passar in i de senaste 38 åren av mitt liv. En pusselbit som jag måste slipa och fila på i oändlighet för att den ska gå ihop med resten och även då har den helt fel färger för att passa in utan att förstöra hela motivet som det var tänkt enligt asken. Alla tidigare bitar skimmrar vackert av ljuset kring Maria, men den här är liksom bara matt dunkelt klorgasfärgad. Hela helgen i Farsta Näs bjöd på härligt väder, skön avkoppling, spel- och lekkamrater till barnen och ändå sipprade den där klorgasen ut och försvårade andningen, och den klarblå himlen skymde solen med sin dunkelhet. Jag ville ringa hem och prata en stund med Maria. Vet ju att om det någon gång känts på det sättet tidigare så har man bara behövt höra hennes röst så blir världen varm och glittrande igen.


Att det ändå går att överleva beror på all hjälp och stöd som vänner och bekanta ställer upp med på olika sätt. Roffe och Malin delar sorgen och vardagsförsöken. Robert fixar allt runt omkring. Tina är bäst på att bevara Mariaminnen och hålla kvar hennes anda. Linda och Mattias offrar tid och kraft. Marielle säger orden ingen annan hittar. Vicky tänker tankarna få andra förstår. Erik är den som skulle förstå om det inte vore obegripligt. Hanna delar erfarenheten. Mamma tror på det omöjliga. Camilla är alltid Caramilla. Linn är min tostos floma. Marie såg till att den hemska världen lät vackert en viktig stund. Cecilia har sparat Marias tankar. Hampus sätter ord på det tomma. Åsa och Helén skickar kramar när de behövs som mest. Nina engagerar sig. Mapia bryr sig om. Josefine vågar mata antivampyren. Grannar ställer upp mer än någonsin. Skolföräldrar finns när jag behöver dem. Jutsugänget kramas och deltar. Företaget är förstående. Och så något hundratal andra i stort och smått.


Listan ovan är absolut inte fullständig, så man ska inte känna sig bortglömd om man inte finns med. Jag nämner t.ex. inte de allra viktigaste: Linus, Hampus och Elvira. Bilden ovan är snart tre år gammal, men den hör fortfarande till mina favoriter. Jag nämner ej heller ängeln Jamilla (nedan) som hälsade på mig i söndags kväll. Hon gav mig en bergskristall och vi pratade, pratade och pratade. Vi lyssnade på Marias musik, drack Marias vin och kramades tills klockan plötsligt var 3.30 - då konstaterade vi att vi nog skulle behöva lite sömn också, så vi pratade bara en liten stund till och hann till slut med en hel halvtimmes sömn innan det var dags att väcka barn och göra sig i ordning för skola och jobb. Så igår var jag förstås ganska trött, men samtidigt full av ny energi - sådan man får när man känner att man har riktiga vänner.

Tioårsjubileum & begravning i repris

Så blev det valborg. Sista april är en av mina favoritdagar på året. Jag har en massa goda minnen av härliga valborgsmässoaftnar ända sedan jag var barn. I Åkersberga brukade det vara fest överallt i området och vi barn drev omkring hela natten och pratade och busade och hade det mysigt. Vi fick vara eldvakter och satt vid de glödande resterna av brasan ända till morgonen och berättade spökhistorier och diskuterade livet. Flera gånger var kusinerna på besök och vi lekte och hade kul medan de vuxna drack Kir och Geting.

Den sista april år 2000 flyttade vi in i vårt hus i Slagsta. Jag, Maria, Linus och fyramånadersbebisen Hampus. Efter att ha släpat kartonger hela dagen kom en skön och fin valborgskväll då vi letade upp närmaste brasa. Den visade sig ligga bara precis på andra sidan vägen och där träffade vi och presenterade oss för alla nya grannar. Från och med den dagen bjöd vi alltid hem några vänner på grillning och brastittning på valborg. Det var alltid festigt, trevligt och varmt - och var det inte varmt nog så slog vi på bastun (i vilken vi lärde känna de nya grannarna mitt emot just på en valborgsmässoafton). I år var det tionde året med valborg på Örtagårdsvägen och tack vare några av de underbara vännerna från jutsuklubben blev det en lika varm och härlig kväll som alltid - men mitt i allt det varma kröp en enorm saknad fram gång på gång under kvällen och då var det tur att det var just jutsugänget som var där: "Ju-jutsu är en kampkonst där man kramas väldigt mycket" förklarade jag för Spektrumbarnen förra helgen och Älvsjögänget är verkligen bäst på kramar!

Gårdagen, 1 maj, tillbringade vi i Farsta Näs vid Roffe & Malins husvagn i underbart Mariaväder. Hela kvällen gick dessutom åt till uppladdning av filmen från begravningen på Youtube, för alla som ville men inte kunde närvara och för alla som vill se det vackra och fruktansvärda igen:

Del 1 - Klockringning
Del 2 - Largo från Vivaldis blockflöjtskonsert
Del 3 - Förevigt nu
Del 4 - Psalm 231 En ton
Del 5 - Griftetal
Del 6 - Det lilla ljus
Del 7 - Bön, Överlåtelsen
Del 8 - The Rose
Del 9 - Bön, Fader vår, Välsignelsen
Del 10 - Psalm 249 Blott en dag
Del 11 - Gråt inte
Del 12 - Con te partirò
Efter del 12 begav vi oss till Lilla Dalen för jordsättning och det var också mycket vackert, fint, starkt och fruktansvärt. Tyvärr har jag ingen film därifrån.

Så... nu är filmen äntligen on-line och jag kan pusta ut. Det har varit ett rätt skrämmande äventyr att få till den. Det började i onsdags med att Hampus kom och var helt förtvivlad och ledsen - han hade råkat radera filmen ur videokameran! Det är lugnt, sa jag, för jag hade som tur var redan kopierat den till datorn. Men då jag inte tidigare har redigerat video i Ubuntu var jag tvungen att hämta ett program för det. Jag öppnade filen utan att skapa en arbetskopia, bara för att orientera mig lite i programmet, klippte bort lite väntetid (dödtid, höll jag på att skriva, men det kändes inte rätt på begravning) i början av filmen och tryckte 'spara som' - inget hände. Jag tryckte 'spara' och vips så hade filen skrivit över med en 0 byte-fil! Borta! Så torsdagseftermiddagen fick jag ägna åt att leta undeleteprogram och försöka rädda den raderade filen direkt ur videokamerans hårddisk. Det fungerade. Phu!

Underbart, vackert, fantastiskt och alldeles.... alldeles fruktansvärt

Igår var det begravning. Det blev en helt sagolik ceremoni, med sångtexter som träffade känslan precis mitt i prick vackert framförda av de duktigaste solister man kan hitta på hela Södertörn, en präst som visste vad och vem han pratade om och kyrkan till brädden fylld av blommor - vi själva hade valt en kistdekoration i vita och rosa toner, med mycket ormhassel och vilt spretande gröna blad för att symbolisera Marias sprudlande energi. Intill den vita kistan stod också ett stort ljus i rosa toner, handgjutet av Viveca, samt ett 70x50 cm stort porträtt av Maria - en av de vackraste bilderna på henne fotat i somras i en studio jag inte har anledning att göra reklam för och retouchat av mig. Besökarna fick ett programblad som jag också försökt göra så vackert som möjligt, där mittuppslagets bakgrund utgjordes av ett utsnitt av samma porträtt som det framför kistan. Programbladet finns för nedladdning här:


Begravningsprogram.pdf


Och så alla människor. Jag hade anat att det skulle bli väldigt många, men att verkligen se alla på plats var överväldigande. "Är det fråga om statsbegravning?", sa någon. Där fanns människor ur alla episoder i Marias liv, från de nu närmaste vännerna, via dem som aldrig kom henne så nära som de ville, till dem som en gång var. "Mannen från skom" fanns som alltid på plats, t.ex. representerad av Jenny som inte träffat Maria på minst 15 år. Patriciagänget var med, t.ex. representerat av Vicky som såg till att försöka föreviga de visuella intrycken av dagen. Älvjsö ju-jutsu var där, t.ex. representerat av Mini-hopp som med sin närvaro tröstade oss med att livet KOMMER gå vidare. Även de som aldrig ens träffat Maria var där, t.ex. Marielle som ägnade timmar åt att resa kollektivt från och till Lidingö bara för att få närvara. Där var rektorer, lärare, föräldrar och barn från Freinetskolan Kastanjen. Vid ett tillfälle omfamnades hela graven av Marias kollegor från förskolan Prästkragen, som kunde vara på plats tack vare att så många förstående föräldrar höll sina barn hemma denna dag. Även min arbetsplats, TPAB, närvarade med nästan halva personalen. Och så, förstås, var många släktingar på plats. Botkyrka kyrka har plats för 400 personer - väl tilltaget i de flesta sammanhang, men igår var det knappt att det räckte till.

Ceremonin i kyrkan började klockan 13 och knappt en timme senare var alla förflyttade till Lilla Dalens begravningsplats. Där skulle kistan bäras till graven av de sex bärarna från ju-jutsuklubben. Alla skulle få lämna sin handblomma och sedan skulle det sjungas en sång. Något som låter ganska snabbt avklarat, men eftersom det var så otroligt många på plats var klockan närmare 16 innan vi skildes åt. Då hade alla fått säga farväl till Marias jordiska liv och jag hade fått oändligt många kramar i vilka jag kände hur mycket kärlek Maria laddat upp i alla hon mött.

Förutom att jag missat ett namn i programbladet och inte hann få ihop bildspel och musik till minnesstunden så som jag tänkt så var det enda stora missödet det att kistbilen drog iväg direkt till begravningsplatsen istället för att invänta alla andra som skulle följa i kortege. Men eftersom allt annat blev så bra blev det hela ändå en begravning värdig en statschef, en folkhjälte eller t.om. någon så unik som Maria.

PS... Igår ökade bloggen från 8 till 542 läsare.

Tack även till Patrick och Pernilla som åkte tillbaks till graven sent igår och tände ljus.

Vit slips? Svart slips?

Imorgon är det begravning. Mycket den senaste tiden har handlat om förberedelser för begravningen, och just nu känns det som att så fort begravningen äntligen är över så kan allt bli som vanligt igen och Maria kan komma hem. Någonstans anar jag ändå att hon kanske inte kommer göra det... Ändå är hon ju här hela tiden på sitt sätt. Jag chattade med Camilla sent igår och hon frågade om jag fått några fler tecken och jag svarade att jag ofta kände av henne men inte fått några fler konkreta tecken (NB: det här inlägget skriver jag nu med rätt datum. När jag hunnit ikapp med de bakdaterade inläggen kommer man säkert kunna läsa om de tidigare tecknen vi fått där). Vidare sa jag att även om jag vet och känner att hon är med behöver jag fler tecken - min logiska hjärna är alltför snabb på att bortförklara allt annars. Det spelar ingen roll hur tydligt och övertygande det var när det hände, det behöver bara gå några dagar så har hjärnan ändrat minnet till något som kan bortförklaras som inbillning eller slump... Det visade sig att någon annan än FRA övervakade vår chat, för bara någon timme senare - omkring klockan 0.45 - stod jag vid diskbänken och plockade disk, då jag hörde trippande steg bakom mig. Jag vände mig om, men där var ingen så jag tänkte att det var golvet som "spökade" efter mina egna steg. Fortsatte med disken ett tag till och hörda snart nya steg, lade märke till att de lät barfota (odämpade) precis som Maria skulle ha låtit, vände mig om, ingen där. Fortsatte med disken, och efter ytterligare någon minut hörde jag steg igen, ungefär en och en halv meter bakom mig, vände mig om, Maria var där - jag såg henne inte, men vilken förklaring skulle kunna vara närmare? Om några dagar kommer jag säga att det bara var golvet som efter åtta år inhämtat en ny förmåga att slumpmässigt knäppa och knarra så det låter PRECIS som trippande nakna fotsteg, men idag är fortfarande Marias närvaro den troligare förklaringen.

Så varför skriver jag nu ett icke-bakdaterat inlägg? Jo, det är som sagt begravning imorgon, och även om jag själv redan hunnit med sju begravningar verkar det vara första gången för många och därför tänkte jag skriva lite om hur det går till.

Viktigast av allt: Det är inte så komplicerat! Att ni är där är det som betyder något, inte hur ni ser ut eller beter er, och inte vilken relation ni hade till Maria och vilka skäl ni har till att vilja gå på begravningen.

Så här kommer det gå till:
Vi samlas vid Botkyrka kyrka strax innan klockan 13 och går in och sätter oss. De allra närmaste sitter längst fram till höger i kyrkan, men i övrigt är det fri placering. Traditionen säger att släkten ska sitta på en sida, och vänner och bekanta på den andra, men det gäller inte imorgon då kanske hela kyrkan blir fullsatt - du får sätta dig precis var du vill. Längst fram i kyrkan kommer kistan att stå. Den kommer att vara stängd. Runt om kistan finns blommor, dels våra egna dekorationer, dels från de som valt att skicka blommor till begravningen, framför kistan kommer det vara ett ljus och ett porträtt på Maria.

Du får ett program som visar punkterna i ceremonin och som även innehåller texterna till sångerna som kommer sjungas - några av solister, några av alla som vill sjunga med. Ceremonin avslutas med att sex kistbärare bär ut kistan till en bil och församlingen följer efter. Bilen kommer åka ett par kilometer till begravningsplatsen och alla andra bilburna följer efter i kortege - många kommer till kyrkan med kollektivtrafiken så se till att erbjuda dessa plats om du har plats över i bilen, och ni som inte har bil hoppar in hos närmaste okända som har plats. Vid begravningsplatsen kör hela följet in nära graven, dit kistan bärs ut och alla samlas runt den för avslutande sång och jordsättning. Har man en handblomma med sig får man lämna den på eller intill kistan nu (det kommer inte vara någon defilering inne i kyrkan). När vi andats en stund vid graven skils våra vägar åt. Ett fåtal, företrädesvis släktingar, har inbjudits till en minnesstund i Klockargården intill kyrkan och kommer bege sig dit. Där är det tyvärr väldigt begränsat utrymme, men andra kanske gör upp sinsemellan om att fortsätta någon annan stans för att prata och smälta intryck. Se gärna till att erbjuda de icke-bilburna skjuts till Hallunda C varifrån det är lättare att ta sig med kollektivtrafiken.

Till sist verkar klädseln vara ett bekymmer för många. Etikettsreglerna säger svart kostym, vit skjorta och vit eller i vissa fall svart slips för männen, svart klänning eller svart kjol med svarta byxor och svart eller vit blus för kvinnor, men vi har angivit valfri klädsel. Det innebär enligt reglerna att det går bra med diskreta kläder i vilka mörka färger som helst för både män och kvinnor. Maria själv skulle ha kommit i en mörklila klänning (och det är också vad hon har på sig i kistan).

Slipsen är av någon anledning det allra svåraste att begripa sig på - trots att regeln är så enkel: Vit slips är alltid rätt.
Ändå är det väldigt många som har fått för sig att svart slips är default, kanske för att det trots allt är det vanligaste, men enligt gammal etikett får ALLA bära vit slips, medan valmöjligheten att istället bära svart slips är förbehållet dem som inte tillhör den närmaste släkten och som inte är kistbärare (förvirrade människor tror tvärt om att de som inte är de närmaste SKA ha svart slips). Tanken som ligger i grunden för vem som ska bära vad är att de som stod den döde nära och sörjer denne djupt ska markera detta med en vit slips (dvs. den närmaste familjen, men även de närmaste vännerna och arbetskamraterna osv.) medan de som främst "beklagar sorgen" kan markera detta med en svart slips för att visa sitt deltagande. Själv har jag bara burit svart slips på en begravning, då jag knappt kände den som begravdes men var vän med hans son.

Men som sagt: Gör det inte mer komplicerat än det är! "det alltid bättre att gå på begravningen än att avstå för att man inte är korrekt klädd" skriver en begravningsbyrå - och om du kände Maria vet du att hon bryr sig om vad du tänker, inte hur du ser ut.

De förtvivlade första timmarna utan Maria

Maria känns kall... "Bian?..."... Jag får henne inte att vakna, varken av milda puffar... "Bian!..."... Eller av allt kraftigare ruskningar... "Bian! Vakna! Du andas inte!"... Det verkar nästan som om hon har slutat andas... Det har knappt gått en minut sedan jag hittade henne innan jag förstår att jag måste plocka fram de tjugo år gamla kunskaperna från utbildningen hos Röda Korset. "Rädda, larma, släck" är det första jag tänker. Logiken sorterar snabbt bort "släck" och tänker att jag behöver hjälp med "rädda", så jag får upp telefonen och ringer 112.

Medan jag väntar på svar slänger jag av täcket och låter minnet av hur hjärt/lungräddning går till klarna, men jag hinner inte så långt, någon svarar nästan omedelbart på larmnumret. "Vad har hänt?", "Min sambo är kall och jag tror inte hon andas", frågor om var vi är och hur hon känns och instruktioner om att lägga kinden intill hennes och lyssna efter andning. Jag hör ett svagt rosslande ljud och anar något positivt i rösten på andra sidan som säger åt mig att försöka vända Maria i framstupa sidoläge "Vet du vad jag menar då?", "Ja, det vet jag" jag får ändå bekräftande instruktioner medan jag rullar över henne på sidan. Hon är tung och jag ser hur blå hon är där hon haft tyngden. Får instruktioner om att lyssna efter andning, men kan inte säkert säga att jag märker någon. Får vända tillbaks henne igen för att göra två inblåsningar. Känner att jag behöver mer än en hand, "Jag kopplar över telefonen till högtalare", får beröm för det initiativet och instruktioner om att öppna luftvägarna. Jag gör en första inblåsning och känner en kall vind i kinden, kommer ihåg att knipa åt om näsan inför nästa försök. Gör det med högerhanden medan vänsterhanden letar puls så när frågan om jag kan känna hjärtslag kommer vet jag redan vad svaret måste bli. Jag måttar med fingertoppar för att hitta rätt punkt för kompressioner samtidigt som rösten i högtalaren börjar förklara hur det ska gå till "Räkna högt till 30". Jag komprimerar och räknar. Blåser två till och lägger märke till att det är mer motstånd mot inblåsningen än jag skulle ha gissat, men bröstkorgen höjer sig så det oroar mig inte. Ytterligare 30 kompressioner och en slags lättnad fyller mig när jag tycker mig ana att hennes blåa färg ger med sig. Blåser två. Komprimerar 30. Hela tiden guidad av rösten i högtalaren som jag även hör ge upplysningar till vad jag förmodar är ambulanspersonalen. Tankarna vandrar ner till nedervåningen och barnen. Jag vill ropa på dem, men är samtidigt rädd för hur de ska reagera och tänker att jag inte kan ta hand om dem om de kommer in i sovrummet just nu och får se den traumatiska synen (Blååås... Blååås...). Istället tänker jag att jag vill ringa Roffe och Malin, som kan vara här snabbare än ambulansen, men telefonen är upptagen och jag också (27... 28... 29... 30). "Orkar du fortsätta?" frågar högtalarrösten och jag känner att jag nästan inte förstår frågan - jag skulle kunna fortsätta en timme till om det behövs. "Ambulansen är nära nu, jag kan se var den är härifrån", säger rösten och jag börjar tänka framåt: Hur ska jag kunna lämna Maria för att springa ner och släppa in dem? Kommer barnen skynda sig att öppna? Så kommer jag ihåg att jag var ut på baksidan i morse (på den gamla goda lyckliga tiden) "29... 30... Säg åt dem att gå upp för trappan när de kommer. Dörren på baksidan är öppen!" säger jag till högtalarrösten. En evighet senare hör jag en stor bil stanna utanför huset, kort därefter någon som rycker i ytterdörren, strax steg i utetrappan, steg på altanen, dörren till baksidan öppnas. "11... 12... Här inne!... 14..." ropar jag och rummet fylls av proffs. Snabbt skjuter de undan sängarna för att få mer plats på golvet. "Jag tror vi kan lyfta ner henne med hela bäddmadrassen" säger de och jag rycker snabbt undan alla täcken och filtar som kan hindra den manövern. "Vad har hon för lungsjukdom?" frågar de, och jag undrar en sekund hur de kan veta att hon har en lungsjukdom innan jag ser vad de så snabbt lade märke till: den stora andningsgastuben som står vid sängen eftersom hennes astma varit svårare de senaste dagarna. De förbereder defibrillering och jag får äntligen springa ner till barnen, som har sett ambulansen men inte riktigt förstått att det är hos oss allt händer.

"Ambulansen är här för att hämta mamma. Det kommer nog gå bra.", säger jag och möts av frågande blickar som jag inte hinner möta riktigt ännu - måste ringa Roffe. Springer upp för trappan för att leta reda på telefonen som jag såg någon ur ambulanspersonalen stänga av när de kom. Jag ser inte vad de håller på med på golvet bakom sängen. Går in i vardagsrummet och ringer. Roffe och Malin är på Hornbach. "Maria andas inte. Ambulansen hämtar henne nu", säger jag och Roffe säger att de kommer på en gång. Jag ringer mamma och säger samma sak. Hon och pappa beger sig av direkt från Åkersberga. Jag hör hur de använder defibrillatorn när jag springer förbi sovrummet ner för trappan till barnen och hittar dem tätt ihopkrupna i soffan tröstande varandra, förskräckta, livrädda för sin mammas skull, men så självklart nära intill för att ta hand om varandra. Våra underbara barn. Jag kramar om dem en stund och säger sedan att jag måste gå upp och se hur det går för dem där uppe. Ett av proffsen mötte mig i trappan och sa något så ologiskt att jag fortfarande mer än två veckor senare inte riktigt har fått ihop det...

"Vi kommer för sent. Hon är död."

Precis så enkelt sa hon det. Jag analyserade orden, men hittade inte det logiska mönstret. Varför användes ordet "död" om Maria? Non Sequitur! Och varför såg proffset ut som om slutet var kommet? Om nu Maria är "död" så får de väl ta och återuppliva henne då, vad annars? Det är väl inte så mycket att fundera över?... Och just då störtade Roffe och Malin in. När jag fick hjälpa till att upprepa de konstiga orden började jag ana en innebörd...

Marias sista tid

Maria var sjuk i två månader, men det var ingen sjukdom som skulle sluta på det här sättet.

Det kan ha pågått längre än så, men som jag ser det började allt den första veckan i februari. Hampus och Elriva var magsjuka och en hel natt var vi tvugna att springa upp växelvis Maria och jag och ta hand om dem ungefär en gång i halvtimmen. Så, plötsligt, vid ett av tillfällena då Maria gick upp (klockan var väl då närmare fem) vek sig benen under henne samtidigt som allt snurrade i huvudet. Under de närmaste timmarna blev det bara värre och värre. Hon låg ner i sängen och höll i sig hårt för att inte ramla ur den. När det inte ville ge med sig åkte vi till slut in akut till KUS Huddinge, men alla de prov och tester man gjorde visade inte på några fel så uteslutningsmetoden gjorde att man gissade på "Virus på balanssinnet" och ordinerade vila. De blev bättre och bättre i några dagar även om benen inte bar utan kryckor, men så kom ett återfall med värre yrsel än tidigare och dessutom konstanta kräkningar (det värsta symtom Maria visste) i flera timmar.

Maria fick kontakt med en vikarierande husläkare som inte gjorde någon nytta alls under den dryga månad han hade hand om henne. Han undersökte henne knappt (lyssnade på lungorna en gång med stetoskop). Maria blev bättre i perioder, men så kom återfallen med svår yrsel, kräkningar, ben som vägrade bära, insomnia, huvudvärk, minnesförlust och personlighetsförändring. Husläkaren kopierade bara sjukskrivningen en vecka i taget när hon ringde och sa att ytterligare en vecka gått utan att hon blivit bättre, och han sa att det skulle ge med sig med tiden bara hon fick vila.

Så plötsligt en vecka sa han "nu kan jag inte sjukskriva dig mer" och Maria sa att det snurrade lika mycket fortfarande och återfallen kom fortfarande och att hon omöjligt kunde jobba i det tillståndet och DÅ först kom läkaren på att han kunde skicka henne vidare för specialistutredning. Hon kom dock aldrig till yrselkliniken på Sabbatsberg, hon hamnade åter akut på Huddinge istället efter ett svårt anfall och där utredde de henne noga i fem dagar. Man hittade fortfarande inget och gissade på att det BÖRJAT som ett virus på balanssinnet men att symtomen sedan dröjt sig kvar på grund av stress. Huvudreceptet var fortfarande vila, men hon fick även några mediciner, massage, kuratorkontakt och annat som gjorde att hon kände att de i alla fall brydde sig om henne lite. Hon fick även en sjukskrivning med lite längre framförhållning än en vecka i taget: först två hela veckor, sedan gradvis återgång till arbetet. Maria kände sig mycket mer till freds med det och slapp vara stressad över ovissheten om "vad händer på måndag då sjukskrivningen är slut" och svårigheterna att jaga läkartid mot slutet av varje vecka.

Efter den sista sjukhusvistelsen hade hon "hopp om livet" som hon själv skrev. Vi började våga tro på att sjukdomen äntligen var på väg att släppa och ge sig av. Maria kände sig gladare än på länge, gjorde upp framtidsplaner och började röra sig längre sträckor även om hon fick ha kryckorna med sig. På fredagen tvingades hon jobba halvdag för första gången på två månader. Hon hade då, som om inte allt annat räckte, drabbats av en förkylning och kände av bihålorna samt astman och hade i normala fall stannat hemma från jobbet men kände inte att hon kunde göra det, inte minst för att försäkringskassan ringde ett hotsamtal och sa "du vet väl att efter sex månader så får du ingen mer sjukpenning". Hon kände att hon var tvungen att jobba den där halvdagen enligt planen, för att visa att hon inte med vilja smet från något. Hon kände att hur ur balans hon än kände sig skulle hon inte kunna få någon mer sjukskrivning med mindre än att hon var dödssjuk!

Jobbet gick dock bra, även om Maria var ganska trött efteråt och kunde inte sova den natten. På lördagen var Maria ändå strålande lycklig och pigg i vårsolen. Hon var ute och pysslade på tomten och planerade sommarens projekt. På kvällen grillade vi och åt middag tillsammans med familjen och det kändes så bra att vi valde bort Robinson för att istället kunna njuta fullt ut av varandras sällskap. Maria började bli ganska trött och när Hampus frågade om vi kunde göra något mer tillsammans efter middagen sa hon att hon inte orkade mer idag. Hon gick till sängs, Elvira också, medan jag, Linus och Hampus stannade kvar uppe och tittade på en Robin Hood-serie. Klockan 0.30 gick resten av familjen och lade sig. Jag fick några kramar och hon sa att hon var så trött så trött men inte kunde sova trots sömntablett. Hon tog en till tablett och därefter somnade vi förmodligen båda två. Under natten vaknade jag till ett par gånger - en gång av att hon snarkade, en annan av att hon gnydde i sömnen och jag gungade henne ur mardrömmarna. På morgonen kom Hampus och kröp ner hos oss och vi gick snart upp för att göra frukost medan Maria, som verkade sova djupt och skönt, fick sova vidare. Efter frukosten satte jag igång och pysslade med huset och ett par timmar senare tittade jag till Maria för att se om hon kanske kunde tänka sig att vakna snart... men då hade hon slutat andas.

Nu är det den 17:e april och jag har just bestämt mig för att starta den här bloggen för att skriva om alla Mariaminnen, och för att skriva om hur vi överlever i en värld utan hennes fysiska närvaro. Jag kommer börja med att publicera några bakdaterade blogginlägg, för att återberätta allt som hänt de här två fruktansvärda veckorna - det kan nog ta lite tid och jag kanske kommer finslipa lite på inläggen innan jag publicerar dem, så ha tålamod. Egentligen går jag hela tiden och tänker att det här är saker jag ska berätta för Maria så fort hon kommer hem. Hon som är den jag berättat allt för och som bäst förstår mina tankar. Men jag börjar ana att hon nog inte kommer hem igen... Samtidigt anar jag att hon redan är här, så visst pratar jag fortfarande med henne, men jag saknar att se henne reagera på det jag säger och höra hennes kommentarer - och att känna hennes kramar till tröst.

Hjälp mig gärna i minnesinsamlingen på Marias minnessida!