måndag 6 april 2009

De förtvivlade första timmarna utan Maria

Maria känns kall... "Bian?..."... Jag får henne inte att vakna, varken av milda puffar... "Bian!..."... Eller av allt kraftigare ruskningar... "Bian! Vakna! Du andas inte!"... Det verkar nästan som om hon har slutat andas... Det har knappt gått en minut sedan jag hittade henne innan jag förstår att jag måste plocka fram de tjugo år gamla kunskaperna från utbildningen hos Röda Korset. "Rädda, larma, släck" är det första jag tänker. Logiken sorterar snabbt bort "släck" och tänker att jag behöver hjälp med "rädda", så jag får upp telefonen och ringer 112.

Medan jag väntar på svar slänger jag av täcket och låter minnet av hur hjärt/lungräddning går till klarna, men jag hinner inte så långt, någon svarar nästan omedelbart på larmnumret. "Vad har hänt?", "Min sambo är kall och jag tror inte hon andas", frågor om var vi är och hur hon känns och instruktioner om att lägga kinden intill hennes och lyssna efter andning. Jag hör ett svagt rosslande ljud och anar något positivt i rösten på andra sidan som säger åt mig att försöka vända Maria i framstupa sidoläge "Vet du vad jag menar då?", "Ja, det vet jag" jag får ändå bekräftande instruktioner medan jag rullar över henne på sidan. Hon är tung och jag ser hur blå hon är där hon haft tyngden. Får instruktioner om att lyssna efter andning, men kan inte säkert säga att jag märker någon. Får vända tillbaks henne igen för att göra två inblåsningar. Känner att jag behöver mer än en hand, "Jag kopplar över telefonen till högtalare", får beröm för det initiativet och instruktioner om att öppna luftvägarna. Jag gör en första inblåsning och känner en kall vind i kinden, kommer ihåg att knipa åt om näsan inför nästa försök. Gör det med högerhanden medan vänsterhanden letar puls så när frågan om jag kan känna hjärtslag kommer vet jag redan vad svaret måste bli. Jag måttar med fingertoppar för att hitta rätt punkt för kompressioner samtidigt som rösten i högtalaren börjar förklara hur det ska gå till "Räkna högt till 30". Jag komprimerar och räknar. Blåser två till och lägger märke till att det är mer motstånd mot inblåsningen än jag skulle ha gissat, men bröstkorgen höjer sig så det oroar mig inte. Ytterligare 30 kompressioner och en slags lättnad fyller mig när jag tycker mig ana att hennes blåa färg ger med sig. Blåser två. Komprimerar 30. Hela tiden guidad av rösten i högtalaren som jag även hör ge upplysningar till vad jag förmodar är ambulanspersonalen. Tankarna vandrar ner till nedervåningen och barnen. Jag vill ropa på dem, men är samtidigt rädd för hur de ska reagera och tänker att jag inte kan ta hand om dem om de kommer in i sovrummet just nu och får se den traumatiska synen (Blååås... Blååås...). Istället tänker jag att jag vill ringa Roffe och Malin, som kan vara här snabbare än ambulansen, men telefonen är upptagen och jag också (27... 28... 29... 30). "Orkar du fortsätta?" frågar högtalarrösten och jag känner att jag nästan inte förstår frågan - jag skulle kunna fortsätta en timme till om det behövs. "Ambulansen är nära nu, jag kan se var den är härifrån", säger rösten och jag börjar tänka framåt: Hur ska jag kunna lämna Maria för att springa ner och släppa in dem? Kommer barnen skynda sig att öppna? Så kommer jag ihåg att jag var ut på baksidan i morse (på den gamla goda lyckliga tiden) "29... 30... Säg åt dem att gå upp för trappan när de kommer. Dörren på baksidan är öppen!" säger jag till högtalarrösten. En evighet senare hör jag en stor bil stanna utanför huset, kort därefter någon som rycker i ytterdörren, strax steg i utetrappan, steg på altanen, dörren till baksidan öppnas. "11... 12... Här inne!... 14..." ropar jag och rummet fylls av proffs. Snabbt skjuter de undan sängarna för att få mer plats på golvet. "Jag tror vi kan lyfta ner henne med hela bäddmadrassen" säger de och jag rycker snabbt undan alla täcken och filtar som kan hindra den manövern. "Vad har hon för lungsjukdom?" frågar de, och jag undrar en sekund hur de kan veta att hon har en lungsjukdom innan jag ser vad de så snabbt lade märke till: den stora andningsgastuben som står vid sängen eftersom hennes astma varit svårare de senaste dagarna. De förbereder defibrillering och jag får äntligen springa ner till barnen, som har sett ambulansen men inte riktigt förstått att det är hos oss allt händer.

"Ambulansen är här för att hämta mamma. Det kommer nog gå bra.", säger jag och möts av frågande blickar som jag inte hinner möta riktigt ännu - måste ringa Roffe. Springer upp för trappan för att leta reda på telefonen som jag såg någon ur ambulanspersonalen stänga av när de kom. Jag ser inte vad de håller på med på golvet bakom sängen. Går in i vardagsrummet och ringer. Roffe och Malin är på Hornbach. "Maria andas inte. Ambulansen hämtar henne nu", säger jag och Roffe säger att de kommer på en gång. Jag ringer mamma och säger samma sak. Hon och pappa beger sig av direkt från Åkersberga. Jag hör hur de använder defibrillatorn när jag springer förbi sovrummet ner för trappan till barnen och hittar dem tätt ihopkrupna i soffan tröstande varandra, förskräckta, livrädda för sin mammas skull, men så självklart nära intill för att ta hand om varandra. Våra underbara barn. Jag kramar om dem en stund och säger sedan att jag måste gå upp och se hur det går för dem där uppe. Ett av proffsen mötte mig i trappan och sa något så ologiskt att jag fortfarande mer än två veckor senare inte riktigt har fått ihop det...

"Vi kommer för sent. Hon är död."

Precis så enkelt sa hon det. Jag analyserade orden, men hittade inte det logiska mönstret. Varför användes ordet "död" om Maria? Non Sequitur! Och varför såg proffset ut som om slutet var kommet? Om nu Maria är "död" så får de väl ta och återuppliva henne då, vad annars? Det är väl inte så mycket att fundera över?... Och just då störtade Roffe och Malin in. När jag fick hjälpa till att upprepa de konstiga orden började jag ana en innebörd...

9 kommentarer:

  1. D finns inga ord att säga... :'(
    jag läser o lider med dig! när du behöver så finns jag här!
    kram Helén

    SvaraRadera
  2. Tack Tobias för att du skriver så öppet. Det ger svar på så många frågor. Vi beundrar dig att du orkar!
    /Anders m familj

    SvaraRadera
  3. Usch vilken hemsk upplevelse. Beundrar dig också för att du orkar. Tur att du har barnen. Ta hjälp av dina vänner så mycket du kan /M

    SvaraRadera
  4. Jag hamnade här och beundrar verkligen din styrka! Jag skickar många tankar till er!

    SvaraRadera
  5. Jag skickar också många tankar till er.

    SvaraRadera
  6. Hittade hit via Adiemusblogg, nu sitter jag med tårar iögonen. Du gjorde allt du kunde för Maria, kan bara ana hur det känns att göra hjärt och lungräddning på sin fru.
    Pappas kompis gjorde det på honom när han trillade ihop, men han återvände heller inte till livet trots att hjärt och lungräddningen startade med detsamma. "Det vill jag inte behöva uppleva en gång till" sa hans kompis sen när vi träffade honom.

    Hoppas familjelivet fortsätter trots att en viktig person saknas

    *Kram*

    SvaraRadera
  7. Mikael Eriksson2010-07-02 05:28

    Jag kan inte annat än beklaga det inträffade. Att läsa det du skrivit rörde en troendes själ mycket djupt. Jag är ung, men ändock nära till tårar då jag bara försöker tänka mig in i din situation.

    Men jag önskar du ska veta, att Herren inte har förbisett vad som tynger din själ. Herren har sett och han har känt din smärta och din sorg. Han står redo till hands i nödens stund. Be, min vän. Be, och Herren, din Gud skall höra dig och skänka tröst, för det står skrivet "Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad".

    Jag känner inte dig, men även jag ska be för er alla.

    SvaraRadera
  8. Du är otrolig!!!! Vilken inlevelse du har i dina texter... vilket kanske för dig är enkelt med tanke på all kärlek du har till Marias minne och dina barn... Rörd till tårar av er historia.. och Livet är så himla orättvist och tragiskt ibland... Men jag är fullt övertygad om att du gjorde allt du kunde för Maria! Tänker på dig och barnen.. Önskar er all Lycka.. Kram Helena, 35årig FyrabarnsMamma... som vet hur det är att stå ensam...fylld av kärlek...och sorg!

    SvaraRadera
  9. Tack för att du delat med dig av detta Tobias. Jag ska göra ett begravningsprogram för min mormor och hamnade här, tårarna bara rinner, det du skriver går rakt in i hjärtat. Nu har det gått några år sedan Maria dog och jag hoppas att ni hittade ett sätt att leva och glädjas även utan henne. Livet är som det är, inte särskilt rättvist och samtidigt verkar vi en förmåga att överleva och ändå välja glädjen! Ibland häpnar jag över hur det är möjligt att gapskratta tillsammans med sin dödsjuka syster, göra planer om en framtid som man inte vet nånting om, njuta av allt som är. Verkligen komplext. Och fantastiskt.

    Jag önskar er all lycka
    /Sara (fullkopligt okänd för dig)

    SvaraRadera

 
Creeper