En udda månad

Nu har det gått en månad. En udda månad som inte alls passar in i de senaste 38 åren av mitt liv. En pusselbit som jag måste slipa och fila på i oändlighet för att den ska gå ihop med resten och även då har den helt fel färger för att passa in utan att förstöra hela motivet som det var tänkt enligt asken. Alla tidigare bitar skimmrar vackert av ljuset kring Maria, men den här är liksom bara matt dunkelt klorgasfärgad. Hela helgen i Farsta Näs bjöd på härligt väder, skön avkoppling, spel- och lekkamrater till barnen och ändå sipprade den där klorgasen ut och försvårade andningen, och den klarblå himlen skymde solen med sin dunkelhet. Jag ville ringa hem och prata en stund med Maria. Vet ju att om det någon gång känts på det sättet tidigare så har man bara behövt höra hennes röst så blir världen varm och glittrande igen.


Att det ändå går att överleva beror på all hjälp och stöd som vänner och bekanta ställer upp med på olika sätt. Roffe och Malin delar sorgen och vardagsförsöken. Robert fixar allt runt omkring. Tina är bäst på att bevara Mariaminnen och hålla kvar hennes anda. Linda och Mattias offrar tid och kraft. Marielle säger orden ingen annan hittar. Vicky tänker tankarna få andra förstår. Erik är den som skulle förstå om det inte vore obegripligt. Hanna delar erfarenheten. Mamma tror på det omöjliga. Camilla är alltid Caramilla. Linn är min tostos floma. Marie såg till att den hemska världen lät vackert en viktig stund. Cecilia har sparat Marias tankar. Hampus sätter ord på det tomma. Åsa och Helén skickar kramar när de behövs som mest. Nina engagerar sig. Mapia bryr sig om. Josefine vågar mata antivampyren. Grannar ställer upp mer än någonsin. Skolföräldrar finns när jag behöver dem. Jutsugänget kramas och deltar. Företaget är förstående. Och så något hundratal andra i stort och smått.


Listan ovan är absolut inte fullständig, så man ska inte känna sig bortglömd om man inte finns med. Jag nämner t.ex. inte de allra viktigaste: Linus, Hampus och Elvira. Bilden ovan är snart tre år gammal, men den hör fortfarande till mina favoriter. Jag nämner ej heller ängeln Jamilla (nedan) som hälsade på mig i söndags kväll. Hon gav mig en bergskristall och vi pratade, pratade och pratade. Vi lyssnade på Marias musik, drack Marias vin och kramades tills klockan plötsligt var 3.30 - då konstaterade vi att vi nog skulle behöva lite sömn också, så vi pratade bara en liten stund till och hann till slut med en hel halvtimmes sömn innan det var dags att väcka barn och göra sig i ordning för skola och jobb. Så igår var jag förstås ganska trött, men samtidigt full av ny energi - sådan man får när man känner att man har riktiga vänner.