Underbart, vackert, fantastiskt och alldeles.... alldeles fruktansvärt

Igår var det begravning. Det blev en helt sagolik ceremoni, med sångtexter som träffade känslan precis mitt i prick vackert framförda av de duktigaste solister man kan hitta på hela Södertörn, en präst som visste vad och vem han pratade om och kyrkan till brädden fylld av blommor - vi själva hade valt en kistdekoration i vita och rosa toner, med mycket ormhassel och vilt spretande gröna blad för att symbolisera Marias sprudlande energi. Intill den vita kistan stod också ett stort ljus i rosa toner, handgjutet av Viveca, samt ett 70x50 cm stort porträtt av Maria - en av de vackraste bilderna på henne fotat i somras i en studio jag inte har anledning att göra reklam för och retouchat av mig. Besökarna fick ett programblad som jag också försökt göra så vackert som möjligt, där mittuppslagets bakgrund utgjordes av ett utsnitt av samma porträtt som det framför kistan. Programbladet finns för nedladdning här:


Begravningsprogram.pdf


Och så alla människor. Jag hade anat att det skulle bli väldigt många, men att verkligen se alla på plats var överväldigande. "Är det fråga om statsbegravning?", sa någon. Där fanns människor ur alla episoder i Marias liv, från de nu närmaste vännerna, via dem som aldrig kom henne så nära som de ville, till dem som en gång var. "Mannen från skom" fanns som alltid på plats, t.ex. representerad av Jenny som inte träffat Maria på minst 15 år. Patriciagänget var med, t.ex. representerat av Vicky som såg till att försöka föreviga de visuella intrycken av dagen. Älvjsö ju-jutsu var där, t.ex. representerat av Mini-hopp som med sin närvaro tröstade oss med att livet KOMMER gå vidare. Även de som aldrig ens träffat Maria var där, t.ex. Marielle som ägnade timmar åt att resa kollektivt från och till Lidingö bara för att få närvara. Där var rektorer, lärare, föräldrar och barn från Freinetskolan Kastanjen. Vid ett tillfälle omfamnades hela graven av Marias kollegor från förskolan Prästkragen, som kunde vara på plats tack vare att så många förstående föräldrar höll sina barn hemma denna dag. Även min arbetsplats, TPAB, närvarade med nästan halva personalen. Och så, förstås, var många släktingar på plats. Botkyrka kyrka har plats för 400 personer - väl tilltaget i de flesta sammanhang, men igår var det knappt att det räckte till.

Ceremonin i kyrkan började klockan 13 och knappt en timme senare var alla förflyttade till Lilla Dalens begravningsplats. Där skulle kistan bäras till graven av de sex bärarna från ju-jutsuklubben. Alla skulle få lämna sin handblomma och sedan skulle det sjungas en sång. Något som låter ganska snabbt avklarat, men eftersom det var så otroligt många på plats var klockan närmare 16 innan vi skildes åt. Då hade alla fått säga farväl till Marias jordiska liv och jag hade fått oändligt många kramar i vilka jag kände hur mycket kärlek Maria laddat upp i alla hon mött.

Förutom att jag missat ett namn i programbladet och inte hann få ihop bildspel och musik till minnesstunden så som jag tänkt så var det enda stora missödet det att kistbilen drog iväg direkt till begravningsplatsen istället för att invänta alla andra som skulle följa i kortege. Men eftersom allt annat blev så bra blev det hela ändå en begravning värdig en statschef, en folkhjälte eller t.om. någon så unik som Maria.

PS... Igår ökade bloggen från 8 till 542 läsare.

Tack även till Patrick och Pernilla som åkte tillbaks till graven sent igår och tände ljus.

Vit slips? Svart slips?

Imorgon är det begravning. Mycket den senaste tiden har handlat om förberedelser för begravningen, och just nu känns det som att så fort begravningen äntligen är över så kan allt bli som vanligt igen och Maria kan komma hem. Någonstans anar jag ändå att hon kanske inte kommer göra det... Ändå är hon ju här hela tiden på sitt sätt. Jag chattade med Camilla sent igår och hon frågade om jag fått några fler tecken och jag svarade att jag ofta kände av henne men inte fått några fler konkreta tecken (NB: det här inlägget skriver jag nu med rätt datum. När jag hunnit ikapp med de bakdaterade inläggen kommer man säkert kunna läsa om de tidigare tecknen vi fått där). Vidare sa jag att även om jag vet och känner att hon är med behöver jag fler tecken - min logiska hjärna är alltför snabb på att bortförklara allt annars. Det spelar ingen roll hur tydligt och övertygande det var när det hände, det behöver bara gå några dagar så har hjärnan ändrat minnet till något som kan bortförklaras som inbillning eller slump... Det visade sig att någon annan än FRA övervakade vår chat, för bara någon timme senare - omkring klockan 0.45 - stod jag vid diskbänken och plockade disk, då jag hörde trippande steg bakom mig. Jag vände mig om, men där var ingen så jag tänkte att det var golvet som "spökade" efter mina egna steg. Fortsatte med disken ett tag till och hörda snart nya steg, lade märke till att de lät barfota (odämpade) precis som Maria skulle ha låtit, vände mig om, ingen där. Fortsatte med disken, och efter ytterligare någon minut hörde jag steg igen, ungefär en och en halv meter bakom mig, vände mig om, Maria var där - jag såg henne inte, men vilken förklaring skulle kunna vara närmare? Om några dagar kommer jag säga att det bara var golvet som efter åtta år inhämtat en ny förmåga att slumpmässigt knäppa och knarra så det låter PRECIS som trippande nakna fotsteg, men idag är fortfarande Marias närvaro den troligare förklaringen.

Så varför skriver jag nu ett icke-bakdaterat inlägg? Jo, det är som sagt begravning imorgon, och även om jag själv redan hunnit med sju begravningar verkar det vara första gången för många och därför tänkte jag skriva lite om hur det går till.

Viktigast av allt: Det är inte så komplicerat! Att ni är där är det som betyder något, inte hur ni ser ut eller beter er, och inte vilken relation ni hade till Maria och vilka skäl ni har till att vilja gå på begravningen.

Så här kommer det gå till:
Vi samlas vid Botkyrka kyrka strax innan klockan 13 och går in och sätter oss. De allra närmaste sitter längst fram till höger i kyrkan, men i övrigt är det fri placering. Traditionen säger att släkten ska sitta på en sida, och vänner och bekanta på den andra, men det gäller inte imorgon då kanske hela kyrkan blir fullsatt - du får sätta dig precis var du vill. Längst fram i kyrkan kommer kistan att stå. Den kommer att vara stängd. Runt om kistan finns blommor, dels våra egna dekorationer, dels från de som valt att skicka blommor till begravningen, framför kistan kommer det vara ett ljus och ett porträtt på Maria.

Du får ett program som visar punkterna i ceremonin och som även innehåller texterna till sångerna som kommer sjungas - några av solister, några av alla som vill sjunga med. Ceremonin avslutas med att sex kistbärare bär ut kistan till en bil och församlingen följer efter. Bilen kommer åka ett par kilometer till begravningsplatsen och alla andra bilburna följer efter i kortege - många kommer till kyrkan med kollektivtrafiken så se till att erbjuda dessa plats om du har plats över i bilen, och ni som inte har bil hoppar in hos närmaste okända som har plats. Vid begravningsplatsen kör hela följet in nära graven, dit kistan bärs ut och alla samlas runt den för avslutande sång och jordsättning. Har man en handblomma med sig får man lämna den på eller intill kistan nu (det kommer inte vara någon defilering inne i kyrkan). När vi andats en stund vid graven skils våra vägar åt. Ett fåtal, företrädesvis släktingar, har inbjudits till en minnesstund i Klockargården intill kyrkan och kommer bege sig dit. Där är det tyvärr väldigt begränsat utrymme, men andra kanske gör upp sinsemellan om att fortsätta någon annan stans för att prata och smälta intryck. Se gärna till att erbjuda de icke-bilburna skjuts till Hallunda C varifrån det är lättare att ta sig med kollektivtrafiken.

Till sist verkar klädseln vara ett bekymmer för många. Etikettsreglerna säger svart kostym, vit skjorta och vit eller i vissa fall svart slips för männen, svart klänning eller svart kjol med svarta byxor och svart eller vit blus för kvinnor, men vi har angivit valfri klädsel. Det innebär enligt reglerna att det går bra med diskreta kläder i vilka mörka färger som helst för både män och kvinnor. Maria själv skulle ha kommit i en mörklila klänning (och det är också vad hon har på sig i kistan).

Slipsen är av någon anledning det allra svåraste att begripa sig på - trots att regeln är så enkel: Vit slips är alltid rätt.
Ändå är det väldigt många som har fått för sig att svart slips är default, kanske för att det trots allt är det vanligaste, men enligt gammal etikett får ALLA bära vit slips, medan valmöjligheten att istället bära svart slips är förbehållet dem som inte tillhör den närmaste släkten och som inte är kistbärare (förvirrade människor tror tvärt om att de som inte är de närmaste SKA ha svart slips). Tanken som ligger i grunden för vem som ska bära vad är att de som stod den döde nära och sörjer denne djupt ska markera detta med en vit slips (dvs. den närmaste familjen, men även de närmaste vännerna och arbetskamraterna osv.) medan de som främst "beklagar sorgen" kan markera detta med en svart slips för att visa sitt deltagande. Själv har jag bara burit svart slips på en begravning, då jag knappt kände den som begravdes men var vän med hans son.

Men som sagt: Gör det inte mer komplicerat än det är! "det alltid bättre att gå på begravningen än att avstå för att man inte är korrekt klädd" skriver en begravningsbyrå - och om du kände Maria vet du att hon bryr sig om vad du tänker, inte hur du ser ut.

De förtvivlade första timmarna utan Maria

Maria känns kall... "Bian?..."... Jag får henne inte att vakna, varken av milda puffar... "Bian!..."... Eller av allt kraftigare ruskningar... "Bian! Vakna! Du andas inte!"... Det verkar nästan som om hon har slutat andas... Det har knappt gått en minut sedan jag hittade henne innan jag förstår att jag måste plocka fram de tjugo år gamla kunskaperna från utbildningen hos Röda Korset. "Rädda, larma, släck" är det första jag tänker. Logiken sorterar snabbt bort "släck" och tänker att jag behöver hjälp med "rädda", så jag får upp telefonen och ringer 112.

Medan jag väntar på svar slänger jag av täcket och låter minnet av hur hjärt/lungräddning går till klarna, men jag hinner inte så långt, någon svarar nästan omedelbart på larmnumret. "Vad har hänt?", "Min sambo är kall och jag tror inte hon andas", frågor om var vi är och hur hon känns och instruktioner om att lägga kinden intill hennes och lyssna efter andning. Jag hör ett svagt rosslande ljud och anar något positivt i rösten på andra sidan som säger åt mig att försöka vända Maria i framstupa sidoläge "Vet du vad jag menar då?", "Ja, det vet jag" jag får ändå bekräftande instruktioner medan jag rullar över henne på sidan. Hon är tung och jag ser hur blå hon är där hon haft tyngden. Får instruktioner om att lyssna efter andning, men kan inte säkert säga att jag märker någon. Får vända tillbaks henne igen för att göra två inblåsningar. Känner att jag behöver mer än en hand, "Jag kopplar över telefonen till högtalare", får beröm för det initiativet och instruktioner om att öppna luftvägarna. Jag gör en första inblåsning och känner en kall vind i kinden, kommer ihåg att knipa åt om näsan inför nästa försök. Gör det med högerhanden medan vänsterhanden letar puls så när frågan om jag kan känna hjärtslag kommer vet jag redan vad svaret måste bli. Jag måttar med fingertoppar för att hitta rätt punkt för kompressioner samtidigt som rösten i högtalaren börjar förklara hur det ska gå till "Räkna högt till 30". Jag komprimerar och räknar. Blåser två till och lägger märke till att det är mer motstånd mot inblåsningen än jag skulle ha gissat, men bröstkorgen höjer sig så det oroar mig inte. Ytterligare 30 kompressioner och en slags lättnad fyller mig när jag tycker mig ana att hennes blåa färg ger med sig. Blåser två. Komprimerar 30. Hela tiden guidad av rösten i högtalaren som jag även hör ge upplysningar till vad jag förmodar är ambulanspersonalen. Tankarna vandrar ner till nedervåningen och barnen. Jag vill ropa på dem, men är samtidigt rädd för hur de ska reagera och tänker att jag inte kan ta hand om dem om de kommer in i sovrummet just nu och får se den traumatiska synen (Blååås... Blååås...). Istället tänker jag att jag vill ringa Roffe och Malin, som kan vara här snabbare än ambulansen, men telefonen är upptagen och jag också (27... 28... 29... 30). "Orkar du fortsätta?" frågar högtalarrösten och jag känner att jag nästan inte förstår frågan - jag skulle kunna fortsätta en timme till om det behövs. "Ambulansen är nära nu, jag kan se var den är härifrån", säger rösten och jag börjar tänka framåt: Hur ska jag kunna lämna Maria för att springa ner och släppa in dem? Kommer barnen skynda sig att öppna? Så kommer jag ihåg att jag var ut på baksidan i morse (på den gamla goda lyckliga tiden) "29... 30... Säg åt dem att gå upp för trappan när de kommer. Dörren på baksidan är öppen!" säger jag till högtalarrösten. En evighet senare hör jag en stor bil stanna utanför huset, kort därefter någon som rycker i ytterdörren, strax steg i utetrappan, steg på altanen, dörren till baksidan öppnas. "11... 12... Här inne!... 14..." ropar jag och rummet fylls av proffs. Snabbt skjuter de undan sängarna för att få mer plats på golvet. "Jag tror vi kan lyfta ner henne med hela bäddmadrassen" säger de och jag rycker snabbt undan alla täcken och filtar som kan hindra den manövern. "Vad har hon för lungsjukdom?" frågar de, och jag undrar en sekund hur de kan veta att hon har en lungsjukdom innan jag ser vad de så snabbt lade märke till: den stora andningsgastuben som står vid sängen eftersom hennes astma varit svårare de senaste dagarna. De förbereder defibrillering och jag får äntligen springa ner till barnen, som har sett ambulansen men inte riktigt förstått att det är hos oss allt händer.

"Ambulansen är här för att hämta mamma. Det kommer nog gå bra.", säger jag och möts av frågande blickar som jag inte hinner möta riktigt ännu - måste ringa Roffe. Springer upp för trappan för att leta reda på telefonen som jag såg någon ur ambulanspersonalen stänga av när de kom. Jag ser inte vad de håller på med på golvet bakom sängen. Går in i vardagsrummet och ringer. Roffe och Malin är på Hornbach. "Maria andas inte. Ambulansen hämtar henne nu", säger jag och Roffe säger att de kommer på en gång. Jag ringer mamma och säger samma sak. Hon och pappa beger sig av direkt från Åkersberga. Jag hör hur de använder defibrillatorn när jag springer förbi sovrummet ner för trappan till barnen och hittar dem tätt ihopkrupna i soffan tröstande varandra, förskräckta, livrädda för sin mammas skull, men så självklart nära intill för att ta hand om varandra. Våra underbara barn. Jag kramar om dem en stund och säger sedan att jag måste gå upp och se hur det går för dem där uppe. Ett av proffsen mötte mig i trappan och sa något så ologiskt att jag fortfarande mer än två veckor senare inte riktigt har fått ihop det...

"Vi kommer för sent. Hon är död."

Precis så enkelt sa hon det. Jag analyserade orden, men hittade inte det logiska mönstret. Varför användes ordet "död" om Maria? Non Sequitur! Och varför såg proffset ut som om slutet var kommet? Om nu Maria är "död" så får de väl ta och återuppliva henne då, vad annars? Det är väl inte så mycket att fundera över?... Och just då störtade Roffe och Malin in. När jag fick hjälpa till att upprepa de konstiga orden började jag ana en innebörd...

Marias sista tid

Maria var sjuk i två månader, men det var ingen sjukdom som skulle sluta på det här sättet.

Det kan ha pågått längre än så, men som jag ser det började allt den första veckan i februari. Hampus och Elriva var magsjuka och en hel natt var vi tvugna att springa upp växelvis Maria och jag och ta hand om dem ungefär en gång i halvtimmen. Så, plötsligt, vid ett av tillfällena då Maria gick upp (klockan var väl då närmare fem) vek sig benen under henne samtidigt som allt snurrade i huvudet. Under de närmaste timmarna blev det bara värre och värre. Hon låg ner i sängen och höll i sig hårt för att inte ramla ur den. När det inte ville ge med sig åkte vi till slut in akut till KUS Huddinge, men alla de prov och tester man gjorde visade inte på några fel så uteslutningsmetoden gjorde att man gissade på "Virus på balanssinnet" och ordinerade vila. De blev bättre och bättre i några dagar även om benen inte bar utan kryckor, men så kom ett återfall med värre yrsel än tidigare och dessutom konstanta kräkningar (det värsta symtom Maria visste) i flera timmar.

Maria fick kontakt med en vikarierande husläkare som inte gjorde någon nytta alls under den dryga månad han hade hand om henne. Han undersökte henne knappt (lyssnade på lungorna en gång med stetoskop). Maria blev bättre i perioder, men så kom återfallen med svår yrsel, kräkningar, ben som vägrade bära, insomnia, huvudvärk, minnesförlust och personlighetsförändring. Husläkaren kopierade bara sjukskrivningen en vecka i taget när hon ringde och sa att ytterligare en vecka gått utan att hon blivit bättre, och han sa att det skulle ge med sig med tiden bara hon fick vila.

Så plötsligt en vecka sa han "nu kan jag inte sjukskriva dig mer" och Maria sa att det snurrade lika mycket fortfarande och återfallen kom fortfarande och att hon omöjligt kunde jobba i det tillståndet och DÅ först kom läkaren på att han kunde skicka henne vidare för specialistutredning. Hon kom dock aldrig till yrselkliniken på Sabbatsberg, hon hamnade åter akut på Huddinge istället efter ett svårt anfall och där utredde de henne noga i fem dagar. Man hittade fortfarande inget och gissade på att det BÖRJAT som ett virus på balanssinnet men att symtomen sedan dröjt sig kvar på grund av stress. Huvudreceptet var fortfarande vila, men hon fick även några mediciner, massage, kuratorkontakt och annat som gjorde att hon kände att de i alla fall brydde sig om henne lite. Hon fick även en sjukskrivning med lite längre framförhållning än en vecka i taget: först två hela veckor, sedan gradvis återgång till arbetet. Maria kände sig mycket mer till freds med det och slapp vara stressad över ovissheten om "vad händer på måndag då sjukskrivningen är slut" och svårigheterna att jaga läkartid mot slutet av varje vecka.

Efter den sista sjukhusvistelsen hade hon "hopp om livet" som hon själv skrev. Vi började våga tro på att sjukdomen äntligen var på väg att släppa och ge sig av. Maria kände sig gladare än på länge, gjorde upp framtidsplaner och började röra sig längre sträckor även om hon fick ha kryckorna med sig. På fredagen tvingades hon jobba halvdag för första gången på två månader. Hon hade då, som om inte allt annat räckte, drabbats av en förkylning och kände av bihålorna samt astman och hade i normala fall stannat hemma från jobbet men kände inte att hon kunde göra det, inte minst för att försäkringskassan ringde ett hotsamtal och sa "du vet väl att efter sex månader så får du ingen mer sjukpenning". Hon kände att hon var tvungen att jobba den där halvdagen enligt planen, för att visa att hon inte med vilja smet från något. Hon kände att hur ur balans hon än kände sig skulle hon inte kunna få någon mer sjukskrivning med mindre än att hon var dödssjuk!

Jobbet gick dock bra, även om Maria var ganska trött efteråt och kunde inte sova den natten. På lördagen var Maria ändå strålande lycklig och pigg i vårsolen. Hon var ute och pysslade på tomten och planerade sommarens projekt. På kvällen grillade vi och åt middag tillsammans med familjen och det kändes så bra att vi valde bort Robinson för att istället kunna njuta fullt ut av varandras sällskap. Maria började bli ganska trött och när Hampus frågade om vi kunde göra något mer tillsammans efter middagen sa hon att hon inte orkade mer idag. Hon gick till sängs, Elvira också, medan jag, Linus och Hampus stannade kvar uppe och tittade på en Robin Hood-serie. Klockan 0.30 gick resten av familjen och lade sig. Jag fick några kramar och hon sa att hon var så trött så trött men inte kunde sova trots sömntablett. Hon tog en till tablett och därefter somnade vi förmodligen båda två. Under natten vaknade jag till ett par gånger - en gång av att hon snarkade, en annan av att hon gnydde i sömnen och jag gungade henne ur mardrömmarna. På morgonen kom Hampus och kröp ner hos oss och vi gick snart upp för att göra frukost medan Maria, som verkade sova djupt och skönt, fick sova vidare. Efter frukosten satte jag igång och pysslade med huset och ett par timmar senare tittade jag till Maria för att se om hon kanske kunde tänka sig att vakna snart... men då hade hon slutat andas.

Nu är det den 17:e april och jag har just bestämt mig för att starta den här bloggen för att skriva om alla Mariaminnen, och för att skriva om hur vi överlever i en värld utan hennes fysiska närvaro. Jag kommer börja med att publicera några bakdaterade blogginlägg, för att återberätta allt som hänt de här två fruktansvärda veckorna - det kan nog ta lite tid och jag kanske kommer finslipa lite på inläggen innan jag publicerar dem, så ha tålamod. Egentligen går jag hela tiden och tänker att det här är saker jag ska berätta för Maria så fort hon kommer hem. Hon som är den jag berättat allt för och som bäst förstår mina tankar. Men jag börjar ana att hon nog inte kommer hem igen... Samtidigt anar jag att hon redan är här, så visst pratar jag fortfarande med henne, men jag saknar att se henne reagera på det jag säger och höra hennes kommentarer - och att känna hennes kramar till tröst.

Hjälp mig gärna i minnesinsamlingen på Marias minnessida!