söndag 5 april 2009

Marias sista tid

Maria var sjuk i två månader, men det var ingen sjukdom som skulle sluta på det här sättet.

Det kan ha pågått längre än så, men som jag ser det började allt den första veckan i februari. Hampus och Elriva var magsjuka och en hel natt var vi tvugna att springa upp växelvis Maria och jag och ta hand om dem ungefär en gång i halvtimmen. Så, plötsligt, vid ett av tillfällena då Maria gick upp (klockan var väl då närmare fem) vek sig benen under henne samtidigt som allt snurrade i huvudet. Under de närmaste timmarna blev det bara värre och värre. Hon låg ner i sängen och höll i sig hårt för att inte ramla ur den. När det inte ville ge med sig åkte vi till slut in akut till KUS Huddinge, men alla de prov och tester man gjorde visade inte på några fel så uteslutningsmetoden gjorde att man gissade på "Virus på balanssinnet" och ordinerade vila. De blev bättre och bättre i några dagar även om benen inte bar utan kryckor, men så kom ett återfall med värre yrsel än tidigare och dessutom konstanta kräkningar (det värsta symtom Maria visste) i flera timmar.

Maria fick kontakt med en vikarierande husläkare som inte gjorde någon nytta alls under den dryga månad han hade hand om henne. Han undersökte henne knappt (lyssnade på lungorna en gång med stetoskop). Maria blev bättre i perioder, men så kom återfallen med svår yrsel, kräkningar, ben som vägrade bära, insomnia, huvudvärk, minnesförlust och personlighetsförändring. Husläkaren kopierade bara sjukskrivningen en vecka i taget när hon ringde och sa att ytterligare en vecka gått utan att hon blivit bättre, och han sa att det skulle ge med sig med tiden bara hon fick vila.

Så plötsligt en vecka sa han "nu kan jag inte sjukskriva dig mer" och Maria sa att det snurrade lika mycket fortfarande och återfallen kom fortfarande och att hon omöjligt kunde jobba i det tillståndet och DÅ först kom läkaren på att han kunde skicka henne vidare för specialistutredning. Hon kom dock aldrig till yrselkliniken på Sabbatsberg, hon hamnade åter akut på Huddinge istället efter ett svårt anfall och där utredde de henne noga i fem dagar. Man hittade fortfarande inget och gissade på att det BÖRJAT som ett virus på balanssinnet men att symtomen sedan dröjt sig kvar på grund av stress. Huvudreceptet var fortfarande vila, men hon fick även några mediciner, massage, kuratorkontakt och annat som gjorde att hon kände att de i alla fall brydde sig om henne lite. Hon fick även en sjukskrivning med lite längre framförhållning än en vecka i taget: först två hela veckor, sedan gradvis återgång till arbetet. Maria kände sig mycket mer till freds med det och slapp vara stressad över ovissheten om "vad händer på måndag då sjukskrivningen är slut" och svårigheterna att jaga läkartid mot slutet av varje vecka.

Efter den sista sjukhusvistelsen hade hon "hopp om livet" som hon själv skrev. Vi började våga tro på att sjukdomen äntligen var på väg att släppa och ge sig av. Maria kände sig gladare än på länge, gjorde upp framtidsplaner och började röra sig längre sträckor även om hon fick ha kryckorna med sig. På fredagen tvingades hon jobba halvdag för första gången på två månader. Hon hade då, som om inte allt annat räckte, drabbats av en förkylning och kände av bihålorna samt astman och hade i normala fall stannat hemma från jobbet men kände inte att hon kunde göra det, inte minst för att försäkringskassan ringde ett hotsamtal och sa "du vet väl att efter sex månader så får du ingen mer sjukpenning". Hon kände att hon var tvungen att jobba den där halvdagen enligt planen, för att visa att hon inte med vilja smet från något. Hon kände att hur ur balans hon än kände sig skulle hon inte kunna få någon mer sjukskrivning med mindre än att hon var dödssjuk!

Jobbet gick dock bra, även om Maria var ganska trött efteråt och kunde inte sova den natten. På lördagen var Maria ändå strålande lycklig och pigg i vårsolen. Hon var ute och pysslade på tomten och planerade sommarens projekt. På kvällen grillade vi och åt middag tillsammans med familjen och det kändes så bra att vi valde bort Robinson för att istället kunna njuta fullt ut av varandras sällskap. Maria började bli ganska trött och när Hampus frågade om vi kunde göra något mer tillsammans efter middagen sa hon att hon inte orkade mer idag. Hon gick till sängs, Elvira också, medan jag, Linus och Hampus stannade kvar uppe och tittade på en Robin Hood-serie. Klockan 0.30 gick resten av familjen och lade sig. Jag fick några kramar och hon sa att hon var så trött så trött men inte kunde sova trots sömntablett. Hon tog en till tablett och därefter somnade vi förmodligen båda två. Under natten vaknade jag till ett par gånger - en gång av att hon snarkade, en annan av att hon gnydde i sömnen och jag gungade henne ur mardrömmarna. På morgonen kom Hampus och kröp ner hos oss och vi gick snart upp för att göra frukost medan Maria, som verkade sova djupt och skönt, fick sova vidare. Efter frukosten satte jag igång och pysslade med huset och ett par timmar senare tittade jag till Maria för att se om hon kanske kunde tänka sig att vakna snart... men då hade hon slutat andas.

Nu är det den 17:e april och jag har just bestämt mig för att starta den här bloggen för att skriva om alla Mariaminnen, och för att skriva om hur vi överlever i en värld utan hennes fysiska närvaro. Jag kommer börja med att publicera några bakdaterade blogginlägg, för att återberätta allt som hänt de här två fruktansvärda veckorna - det kan nog ta lite tid och jag kanske kommer finslipa lite på inläggen innan jag publicerar dem, så ha tålamod. Egentligen går jag hela tiden och tänker att det här är saker jag ska berätta för Maria så fort hon kommer hem. Hon som är den jag berättat allt för och som bäst förstår mina tankar. Men jag börjar ana att hon nog inte kommer hem igen... Samtidigt anar jag att hon redan är här, så visst pratar jag fortfarande med henne, men jag saknar att se henne reagera på det jag säger och höra hennes kommentarer - och att känna hennes kramar till tröst.

Hjälp mig gärna i minnesinsamlingen på Marias minnessida!

2 kommentarer:

  1. Hej!

    jag satt här på nätet och letade efter tips till begravningsprgram då jag kom in här på din sida och fastnade... Det du skriver sätter verkligen hjärtat i gungning, och du beskriver så omsorgsfullt allting kring er älskade Maria. Jag läste att du känt en rysning genom kroppen, och det ör precis så jag känt när jag fått "kontakt" eller vad man ska kalla det för av min morfar och vänner till mig som gått bort. Jag förstår det du skriver i att man känner sig tokig på något sätt, och att man hela tiden letar efter logiska förklaringar, men när min morfar dog, fick jag en minnesbild från när min egen mamma var liten, en bild som jag omöjligt kan ha. Och bilden stämde och budskapet med den bilden jag fick var en gåva min morfar gett min mamma när hon va runt 8 år, i form av en ask där texten löd: "jag tycker om dig och tänker på dig". Har kännt de där rysningarna, som ett lugn och en värme, som att de finns där och håller en vakande hand och sprider sin värme i vår sorg, och oftast kommer den när man är ensam.Kan känna dofter också, som en vindpust som drar förbi.. och det förnimmer om morfars rakvatten. Det är en sån fruktansvärd tomhet som aldrig kommer att fyllas. Men jag tror att den närvaron du känner av henne kommer att finnas kvar. och kommer till dig när du behöver den. Jag sänder en tanke till dig och era fina barn, och tänker även på er fina Maria. Ta hand om er. Hälsningar Isabella

    SvaraRadera
  2. Har hittat in till din blogg och får kalla kårar i hela kroppen. Kan inte förstå och inte heller acceptera att vi lever i en så orättvis värld. Har själv mist en pojkvän och bästa vän i en bilolycka och vet hur tomt och ensamt allt blir. Tänker på er! Kram ida

    SvaraRadera

 
Creeper