måndag 27 april 2009

Vit slips? Svart slips?

Imorgon är det begravning. Mycket den senaste tiden har handlat om förberedelser för begravningen, och just nu känns det som att så fort begravningen äntligen är över så kan allt bli som vanligt igen och Maria kan komma hem. Någonstans anar jag ändå att hon kanske inte kommer göra det... Ändå är hon ju här hela tiden på sitt sätt. Jag chattade med Camilla sent igår och hon frågade om jag fått några fler tecken och jag svarade att jag ofta kände av henne men inte fått några fler konkreta tecken (NB: det här inlägget skriver jag nu med rätt datum. När jag hunnit ikapp med de bakdaterade inläggen kommer man säkert kunna läsa om de tidigare tecknen vi fått där). Vidare sa jag att även om jag vet och känner att hon är med behöver jag fler tecken - min logiska hjärna är alltför snabb på att bortförklara allt annars. Det spelar ingen roll hur tydligt och övertygande det var när det hände, det behöver bara gå några dagar så har hjärnan ändrat minnet till något som kan bortförklaras som inbillning eller slump... Det visade sig att någon annan än FRA övervakade vår chat, för bara någon timme senare - omkring klockan 0.45 - stod jag vid diskbänken och plockade disk, då jag hörde trippande steg bakom mig. Jag vände mig om, men där var ingen så jag tänkte att det var golvet som "spökade" efter mina egna steg. Fortsatte med disken ett tag till och hörda snart nya steg, lade märke till att de lät barfota (odämpade) precis som Maria skulle ha låtit, vände mig om, ingen där. Fortsatte med disken, och efter ytterligare någon minut hörde jag steg igen, ungefär en och en halv meter bakom mig, vände mig om, Maria var där - jag såg henne inte, men vilken förklaring skulle kunna vara närmare? Om några dagar kommer jag säga att det bara var golvet som efter åtta år inhämtat en ny förmåga att slumpmässigt knäppa och knarra så det låter PRECIS som trippande nakna fotsteg, men idag är fortfarande Marias närvaro den troligare förklaringen.

Så varför skriver jag nu ett icke-bakdaterat inlägg? Jo, det är som sagt begravning imorgon, och även om jag själv redan hunnit med sju begravningar verkar det vara första gången för många och därför tänkte jag skriva lite om hur det går till.

Viktigast av allt: Det är inte så komplicerat! Att ni är där är det som betyder något, inte hur ni ser ut eller beter er, och inte vilken relation ni hade till Maria och vilka skäl ni har till att vilja gå på begravningen.

Så här kommer det gå till:
Vi samlas vid Botkyrka kyrka strax innan klockan 13 och går in och sätter oss. De allra närmaste sitter längst fram till höger i kyrkan, men i övrigt är det fri placering. Traditionen säger att släkten ska sitta på en sida, och vänner och bekanta på den andra, men det gäller inte imorgon då kanske hela kyrkan blir fullsatt - du får sätta dig precis var du vill. Längst fram i kyrkan kommer kistan att stå. Den kommer att vara stängd. Runt om kistan finns blommor, dels våra egna dekorationer, dels från de som valt att skicka blommor till begravningen, framför kistan kommer det vara ett ljus och ett porträtt på Maria.

Du får ett program som visar punkterna i ceremonin och som även innehåller texterna till sångerna som kommer sjungas - några av solister, några av alla som vill sjunga med. Ceremonin avslutas med att sex kistbärare bär ut kistan till en bil och församlingen följer efter. Bilen kommer åka ett par kilometer till begravningsplatsen och alla andra bilburna följer efter i kortege - många kommer till kyrkan med kollektivtrafiken så se till att erbjuda dessa plats om du har plats över i bilen, och ni som inte har bil hoppar in hos närmaste okända som har plats. Vid begravningsplatsen kör hela följet in nära graven, dit kistan bärs ut och alla samlas runt den för avslutande sång och jordsättning. Har man en handblomma med sig får man lämna den på eller intill kistan nu (det kommer inte vara någon defilering inne i kyrkan). När vi andats en stund vid graven skils våra vägar åt. Ett fåtal, företrädesvis släktingar, har inbjudits till en minnesstund i Klockargården intill kyrkan och kommer bege sig dit. Där är det tyvärr väldigt begränsat utrymme, men andra kanske gör upp sinsemellan om att fortsätta någon annan stans för att prata och smälta intryck. Se gärna till att erbjuda de icke-bilburna skjuts till Hallunda C varifrån det är lättare att ta sig med kollektivtrafiken.

Till sist verkar klädseln vara ett bekymmer för många. Etikettsreglerna säger svart kostym, vit skjorta och vit eller i vissa fall svart slips för männen, svart klänning eller svart kjol med svarta byxor och svart eller vit blus för kvinnor, men vi har angivit valfri klädsel. Det innebär enligt reglerna att det går bra med diskreta kläder i vilka mörka färger som helst för både män och kvinnor. Maria själv skulle ha kommit i en mörklila klänning (och det är också vad hon har på sig i kistan).

Slipsen är av någon anledning det allra svåraste att begripa sig på - trots att regeln är så enkel: Vit slips är alltid rätt.
Ändå är det väldigt många som har fått för sig att svart slips är default, kanske för att det trots allt är det vanligaste, men enligt gammal etikett får ALLA bära vit slips, medan valmöjligheten att istället bära svart slips är förbehållet dem som inte tillhör den närmaste släkten och som inte är kistbärare (förvirrade människor tror tvärt om att de som inte är de närmaste SKA ha svart slips). Tanken som ligger i grunden för vem som ska bära vad är att de som stod den döde nära och sörjer denne djupt ska markera detta med en vit slips (dvs. den närmaste familjen, men även de närmaste vännerna och arbetskamraterna osv.) medan de som främst "beklagar sorgen" kan markera detta med en svart slips för att visa sitt deltagande. Själv har jag bara burit svart slips på en begravning, då jag knappt kände den som begravdes men var vän med hans son.

Men som sagt: Gör det inte mer komplicerat än det är! "det alltid bättre att gå på begravningen än att avstå för att man inte är korrekt klädd" skriver en begravningsbyrå - och om du kände Maria vet du att hon bryr sig om vad du tänker, inte hur du ser ut.
 
Creeper