Födelsedag - utan frukost på sängen

Idag fyller Maria år. Eller skulle ha fyllt. Jag vet inte vilket som är mest rätt. Det är hennes födelsedag, men den Maria som skulle ha fyllt 35 idag finns inte kvar. Den Maria som finns nu kan nog inte räkna sin ålder i år. Hon är inte längre Eva Maria Palmqvist, hon är Eviga Maria Palmqvist. Om allt varit som det ska hade hon vaknat imorse av att jag försvunnit ur sängen för att hämta barnen och tänkt att hon måste låssas sova för att "bli väckt" när jag och barnen kommer in och sjunger, med en bricka med prinsesstårta och 35 ljus, smörgåsar med ost, skinka och paprika, våfflor med drottningsylt och spraygrädde, varm oboy och kall färsk apelsinjuice... men medan vi viskande gör i ordning allt det där i köket hinner hon somna om på riktigt, så hon behöver inte låssas. Inte heller behöver hon låssas med spelad glädje, för det här hör till hennes lyckligaste stunder (hon strålar, och ger ifrån sig ett läte som inte går att beskriva men som säkert skulle ha kommit ut som ett spinnande om hon hade varit en katt), att få ligga kvar i sängen utan att rastlöst längta upp till dagens alla projekt, med hela familjen samlad kring sig och få frukost, ballonger och presenter. Maria har alltid älskat presenter - både att få och att ge (man kan definitivt säga att julafton är rena julafton för Maria). Därför får hon en present av mig även idag: Jag har köpt lampan till trappan, som hon ville ha men inte jag - det är konstigt, det var inte många inredningsdetaljer vi var oense om, vi tyckte nästan alltid om samma saker, men nu när jag inreda huset precis som jag vill väljer jag i första hand de detaljer som hon men inte jag skulle ha valt, men det är så jag får hålla kvar bitar av henne och inte bara av oss, och det är så jag får det att kännas som att presenten verkligen är till henne och inget jag lika gärna kunnat köpa till mig själv.


Efter frukosten skulle Maria ha jobbat idag, hon hade varit glad hela dagen men för att lyfta dagen ännu mer hade jag sett till att hon fått små överraskningar då och då under hela dagen. I kväll hade det varit mer tradition än överraskning - Maria får välja precis vilken mat hon vill till middag, så på vägen hem från jobbet stannar jag och köper kinamat i Örby eller Skärholmen - och så blir det mera presenter.


I år blev det ingen frukost på sängen och som ett sammanträffande var ändå familjen splittrad för första gången denna dag. Hampus är på lägerskola på Sillvik, och jag var med dem där igår kväll och sov där inatt. Det var lite skönt att inte vakna upp i den stora tomma sängen hemma just denna morgon och hela Sillvik är så laddat av positiv energi att det är svårt att känna sig sorgsen där ens när saknaden kommer.


Imorgon ska Maria få sin födelsedagsfest. Sensommarfesten vi alltid hade i samband med detta var något hon såg fram emot och jag har länge känt att det absolut är något vi måste göra även i år - om det är så att Maria numera kan "se men inte röra" skulle hon bli fruktansvärt nedstämd om hon på sin födelsedag bara fick se vänner som minns och gråter. Hon skulle försöka skrika "Hallå! Det är min födelsedag! Det ska vara fest! Tänker ni inte fira mig? Har ni redan glömt mig och vem jag är? Hur jag är!". Det här har jag vetat hela tiden, men Maria är inte en sådan som litar på att viktiga saker blir gjorda bara för att någon lovat göra dem, hon dubbelkollar och påminner, och därför har hon även genom Inger Ljungblad låtit meddela att hon "vill att vi har en fest i augusti".


Så det är så jag kommer fira Maria idag och imorgon. Andra tycker det är en självklar dag att åka ut till graven, men jag tror inte jag kommer göra det. För många är det en lugn och fin plats där man kan tänka på och prata med Maria, men för mig finns det inte mycket av henne där. Det är inte hennes hem, men som jag sa till en av hennes allra närmaste vänner: jag tror inte hon har lust att hänga där vid graven ensam, men när någon besöker den vill hon säkert vara med.

Viktigare för mig än att lägga en blomma vid graven idag är i så fall att skriva det här blogginlägget. Det är också som en present till henne. Hon längtade alltid efter att få läsa något nytt jag skrivit, men under långa perioder kom andra saker emellan och då kunde jag få små bloggkommentarer som den här:

Nu är det väldigt länge sedan jag skrev i mariaminnen-bloggen. Det beror paradoxalt nog inte på att det inte finns något att skriva om, utan tvärt om att det har hänt för mycket sedan sist. Jag vill få med det viktigaste, men medan jag försöker formulera tankarna hinner det tillkomma ännu mer som måste komma med, och så springer tiden ifrån mig. Men snart...