måndag 11 maj 2009

17 och 15-årsdagen

Natten till onsdag var det världspremiär. Linus och Hampus skulle försöka flytta tillbaks till sina egna sängar, Vira har redan flyttat ner vid några tillfällen då hon tyckt det var för trångt. Jag skulle sova ensam i den stora sängen - något jag aldrig lyckats med i den sängen sedan vi fick den i oktober 1992. Den blir så tom utan Maria, så de gånger hon varit bortrest har jag fått flytta in till soffan för att kunna sova. Under den udda månaden har det gått bra, kanske för att jag hela tiden haft barnen intill mig, men nu skulle jag alltså försöka lyckas sova ensam i den tomma sängen - världspremiär. Jag förklarade noga för alla barnen att de gärna fick flytta upp till mig om de vaknade och kände sig ensamma och inte kunde somna om, eller om de bara vaknade, eller så fort de bara vaknade till en aning. Sedan satt jag uppe länge länge och läste, skrev och chattade - men inte kom det några barn :( Till slut var jag ändå tvungen att gå och lägga mig...
...och då hände det mest fantastiska denna vecka: Jag satte mig ner på sängkanten och kände plötsligt kalla kårar som strömmade längs ryggraden och ut i armarna, och så en gång till, och en gång till i tydliga pulser. Vad är det som händer, tänkte jag. CNS- och cirkulationssvikt på grund av stressen att sova ensam? Men sedan kom jag på vad det kändes som: Hon masserar mig! :D Jag kände en underbart varm lyckokänsla. Så här i efterhand är förstås tvivlen tillbaks som vanligt, men just då var det med 100% tydlighet hon som var där och tröstade mig. Pulserna fortsatte i tvåsekundersintervaller i nästan en halv minut, hela tiden började de mitt i ryggraden, följde den uppåt, och sedan ut i båda armarna. Och jag tänkte att om jag lägger mig nu så kommer jag somna och drömma om Maria. Jag kommer inte ihåg vad jag drömde, men jag somnade, för första gången ensam i den sängen sedan 1992 - men jag var knappast ensam.

(min utsikt till höger om mig de senaste 17 åren)


Sedan jag skrev om hur jag hörde Marias steg i köket har inte mindre än åtta personer vågat vittna om egna oförklarliga upplevelser som inträffat just när de tänkt på Maria eller som haft något annat uppenbart samband med henne. Nästan alla har trott att de blivit knäppa, suddat bort upplevelsen och inte berättat om den för någon, förrän jag skrev det jag skrev. Det är så svårt att tro på, för det är så omöjligt i den vanliga världsbilden - men när nu de oförklarliga fenomenen bevisligen dyker upp ('bevisligen' för den som är med, tills dess att hjärnan lyckas sortera bort det och kalla det inbillning) varför då krångla till det med invecklade förklaringar som kräver en kombination av försumbart sannolika slumphändelser och inbillning gränsande till plötsligt utvecklad sinnessjukdom? Är inte den enklaste förklaringen helt enkelt att det är Maria? Vi VILL ju tro det, varför KAN vi inte?



Den åttonde maj hade kunnat vara en av de jobbigaste dagarna att orka igenom. Det var vår 17-årsdag och 15-årsdag. Den 8:e maj 1992 brukar vi räkna som den dag vi blev tillsammans, även om det är svårt att sätta en så tydlig gräns. Jag träffade Maria första gången i mars 1991, under hösten blev vi mycket nära vänner, en kväll i december blev jag kär, och inte förrän sensommaren 1992 gick vi ut offentligt med att vi var tillsammans (och då sa alla, -"Vad menar ni? Ni har väl varit tillsammans ett år minst?"). Men 8:e maj känns som en bra dag att räkna ifrån och 8:e maj två år senare var också det datum vi förlovade oss. Det kanske tyngsta med att fira 15-års förlovningsdag ensam var tankarna på Marias önskemål i början av året: Hon ville att jag skulle fria den 14:e februari, och att vi äntligen skulle gifta oss den 8:e maj, på VÅR dag. Nu blev det inte så, men det var inte pga tragedin utan mest för att 14:e februari i år inte var en bra dag för frieri. Maria var mitt uppe i sin sjukdom och skulle inte orka med ett så spektakulärt frieri som jag skulle ha ordnat om det var på alla hjärtans dag. Mina valentine-uppvaktningar är tydligen redan i normalfallet omtalade på Marias jobb, där hon t.ex. ett år förföljdes av blommor och presenter vart hon gick - de hängde på dörren när hon kom till jobbet, kom med post och bud under dagen, låg i bilen när hon skulle åka och hämta barnen och sedan en ny laddning minuterna senare då hon kom ut från hämtningen, och så hemma förstås en röd matta av rosenblad, vindruvor, godis och presenter. Hon var ju värd allt detta, förstås, men om jag ska fria på en sådan dag måste det till något alldeles extra och det var det inte läge för i år. När 8:e maj började kännas för nära i tiden började vi istället fundera på om man kanske kunde locka ut Bosse Präst till Sillvik i sommar, där vi ska spendera en naturskön vecka, men nu fick vi istället kontakta Bosse Präst av en helt annan orsak...
(Fler bilder från förlovningen finns i mitt Facebookalbum, men man måste vara FB-vän med mig eller någon av mina vänner för att kunna se dem.)


Något som varit speciellt med 8:e maj, varje år från och med 1994, är att det ALLTID har varit strålande sol den dagen - jag funderade mycket på om det skulle bli så i år, eller om änglarna skulle gråta. Det blev både ock. På eftermiddagen åkte vi ut till graven, jag, barnen, Roffe och Malin. Det känns väldigt fel och konstigt att åka dit, för den platsen har så lite med Maria att göra. "Marias nya hem" har en del pratat om, men jag kan inte tro att hon har bosatt sig där - hon är inte en sådan som lägger sig till ro i en grav bara för att kroppen slutat fungera. Jag tog visserligen med mig en röd ros till graven, men jag köpte en lika dan att ställa fram hemma under porträttet jag satt upp över öppna spisen - jag tror inte hon befinner sig vid graven mer än nödvändigt, men hemma är hon dagligen och kan se rosen. Men det är klart att man vill göra Marias allmänt tillgängliga minnesplats Mariavärdig även om hon inte är där. Vi planterade solrosor och ritade ett hjärta i jorden och sedan hade vi den traditionella förlovningspickniken där. Då vi förlovade oss ute på Valdemarsudde i strålande sol hade vi med oss jordnötsringar, coca-cola och jordgubbar - det har varit tradition sedan dess.


På kvällen träffade jag delar av jutsugänget och några wannabes på Djingis Khan för mongolisk barbecue. Mycket trevligt och gott och passande Marias smak. Där fick jag också uppleva hur det är att berätta för okända om vad som hänt, då det kom på tal att det var min 15:e förlovningsdag med följdfrågor om giftermål och varför det inte blir i år enligt planen. Nu kommer samtalet ingen vet hur man ska hantera, tänkte jag, men det gick rätt bra ändå och resten av kvällen behövde inte genomgås i tystnad... och just som jag skulle hem fick jag ytterligare två trevliga Mariaminnetimmar av Vicky och Kicki - precis vad som behövdes för att få så mycket närvaro av Marias anda som möjligt denna första ensamma åttonde maj.

När jag till slut kom hem möttes jag, trots den sena timmen, av barnskratt. Hampus höll på att berätta om något spännande och tokigt för farmor. En av de vanligste frågorna jag får är: "Hur tar barnen det?". Barnen tar det nog bättre än någon annan. Elvira ser väldigt konkret på saken och har funnit sig i situationen utan att den belastar hennes sinne mer än i små funderingar ibland. Linus och Hampus har det värre, med många fler känslor, men de kan ändå leva ett glatt och lyckligt vardagsliv. Tankarna kommer ibland på kvällen, då det är tyst och lugnt - men med många kramar och prat om hur vi känner oss, hur det är och hur det ska bli, vad vi minns och vad vi tror så verkar inga gråtkvällar bli outhärdliga för barnen och sorgperioderna varar inte så länge att vardagen går under. Själv kan jag ibland t.om. känna att tillvaron känns bra, men "bra" betyder inte samma sak som förr. Det är ett "bra" på den nya skalan, som inte sträcker sig så långt upp som till "bra" för ett par månader sedan. Och för att överleva ett liv inom den nya skalan så skriver jag. Många frågar hur jag orkar ordna alla fina Mariaminnen, som programbladet, hemsidan, bloggen, youtubefilmen, men svaret är att jag inte skulle orka låta bli. Jag skriver nog här mest för mig själv och för att orka tänka alla tankar och känna alla känslor som måste tänkas och kännas, men eftersom jag är antivampyr skriver jag även för er läsare. Jag känner att det finns en tacksamhet från er som vill men inte kan delta och ändå får läsa om hur vi har det, vad som händer, vad som hänt och från er som läser för att få ord på era egna tankar, och det ger mig energi att fortsätta skriva för min egen skull. Jag skriver också för alla som i framtiden råkar ut för något liknande och googlar efter stöd och förståelse. Det är hemskt om någon någonsin ska behöva vara med om detta och det är ofattbart om det måste vara så, men tyvärr tror jag det kommer hända andra även i framtiden. Det har hänt förr. För ett par år sedan fick vi plötsligt inte längre ha Tessan hos oss i Slagsta, i december förlorade Hanna sin Jimi, och igår fick jag veta av en avlägsen bekant att en vän till henne dog i februari på samma oförklarliga sätt och efter samma symtom som Maria. Om det nu absolut ska behöva hända igen vill jag att mina Mariaminnen och tankar och erfarenheter ska finnas på nätet för den som i framtiden kommer känna sig ensam och förvirrad.
Det kändes också rätt konstigt att lägga ut begravningen inför hela världens ögon på youtube. För ett år sedan begravdes Engla Höglund i direktsänd TV och många icke-närstående tyckte det var ett bisarrt och konstigt tilltag att vilja göra så, men jag förstår nu tanken. Det berör så många, och man vill göra något för alla de som är förtvivlade och vill men inte kan delta. Dessutom behöver man så mycket längre tid än en begravningsceremoni på en halvtimme för att kunna greppa och förstå. Själv förstår jag knappt vad det handlar om - det är något väldigt vackert vi har gjort för Maria, men att det är hennes begravning är fortfarande så ofattbart. Många är de som känner samma sak och många har tackat för möjligheten att återuppleva begravningen, eller uppleva den fast de inte kunde vara där. För er och för mig lägger jag ut begravningen på youtube - vad de som inte bryr sig tycker bryr jag mig inte om. Över 200 personer har känt behov av att titta på begravningsfilmen. De flesta som hittat dit genom sökningar har sökt på just "Maria Palmqvists begravning", men några har sökt på "begravningsmusik", förmodligen för att de själva är i färd med att välja musik och därmed får Maria fortsätta vara vägledare, i sin död precis som i så många områden i sitt liv. Det passar henne.

I lördags planterade jag årets sommarblomster på baksidan för att det skulle vara så fint som Maria ville visa upp sitt hem när det kom gäster. Gästerna på lördagskvällen var Tina, Stefan, Vicky och Oscar och vi åt räkor och drack vin - tillsammans med Maria förstås. Det är något hon längtat efter att göra hela våren, både tillsammans med godaste vänner och privat med bara mig så som vi gjorde våren 1992. Då åkte vi upp till mammas och pappas husvagn i Eriksdal i Harg. Där skulle jag lära henne dricka vin och hon skulle lära mig äta räkor. Dessutom lärde hon mig lyssna på synth, från Nitzer Ebbs 'So Bright, So Strong' till Alphavilles 'Forever Young' som sedermera kom att bli VÅR låt och som Marie Bejstam sjöng så vackert på begravningen. Det gick bra, och på morgonen (typ redan vid klockan 12) knackade mormor på dörren och frågade om vi ville komma in och äta pannkakor. Efter pannkakorna frågade morfar Maria om hon ville ha kaffe, och när hon svarade Ja sken han upp och sa att "det var en bra flicka!" - det var väl inte så många i tedrickarsläkten som ville dricka kaffe med honom. Det var första gången Maria träffade min morfar och sedan den dagen såg hon honom som sin egen morfar eftersom hon inte hade någon. Fyra och ett halvt år senare dog han, och Maria sörjde lika mycket som jag. Jag tror han är en av dem som visat henne runt där på andra sidan nu, och för en vecka sedan fick de sällskap av min mormor... Men i lördags var det alltså räkor och vin. Det var Tina och jag som bestämde att det inte finns någon anledning att sluta dricka vin och äta räkor med Maria bara för att hon inte kan närvara fysiskt. I våra tankar var hon med hela kvällen - och om hon själv hade möjlighet att vara med på något annat sätt så fick hon en väldigt trevlig kväll.
 
Creeper